När nyheten om Marjane Satrapis död kom i början av den här månaden reagerade jag inte särskilt, eftersom jag skam till sägandes inte hade någon relation till hennes verk. Men det framgick av rapporteringen att hennes självbiografiska serieroman Persepolis ansågs som något av det mest centrala i hennes produktion, så jag tog mig an den med viss nyfikenhet. Det här är första delen av fyra – den finns också utgiven i en samlingsvolym, men den hade någon annan velat låna på biblioteket – så jag får återkomma med samlade intryck så småningom.
Det handlar alltså om Marjane som växer upp i sjuttiotalets Iran. Det har sina sidor att skildra detta, när vi läsare har facit till vad som händer i det iranska samhället. Det är förstås högaktuellt nu, men har nästan inte varit ur nyhetsrapporteringen sedan dess, känns det som.
Historien om hennes barndom flätas samman med landet historia, där det också förekommer en del återblickar på hur shahens släkt kom till makten i det flertusenåriga landet:
Stilen är som synes kontrastrik, och det utnyttjas också i mindre realistiska sekvenser än ovan, som när Marjane är fast med sina katastroftankar:
Hennes föräldrar hör till oppositionen mot shahen, så det är inte helt gripet ur luften.
Stilen är som synes kontrastrik, och det utnyttjas också i mindre realistiska sekvenser än ovan, som när Marjane är fast med sina katastroftankar:
Hennes föräldrar hör till oppositionen mot shahen, så det är inte helt gripet ur luften.
Den här delen slutar med något av en cliffhanger när kriget (mot Irak, antar jag) bryter ut. Fortsättning följer, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar