När jag läste den här boken (nummer sex av elva) förra gången, tidigt 80-tal, tror jag bestämt att anspelningen på Nyköpings gästabud gick mig helt förbi. Gästabudet i fråga är en bankett för att inviga "Byköpings nya Höghus, som är sjutton våningar högt med fyra våningar i källaren och dessutom lekplatser för barnen uppe på taket". Agaton Sax är ordförande i festkommittén bland sina många andra åtaganden. Banketten kommer något i skymundan för den jakt på skurkarna Julius Mosca och Octopus Scott och deras båda dubbelgångare som Agaton Sax och överdetektivinspektör Lispington får ta hand om tillsammans med Byköpings polis Antonsson. Det är förhållandevis virrigt och jag får aldrig riktigt klart för mig varför detta sker just i Byköping eller vad jakten egentligen gäller.
Det är däremot roligt att de flesta skurkarna från föregående dels brottslingsregister medverkar. Helvassa Gullan uppträder falskeligen som sångerskan Rock-Viran från Östlösa:
och ingen lyckas höra skillnad på skurkarna, som aldrig spelat något instrument förr, och den "rock-orkester", "Strutty Strutters sko-band", som skulle medfölja Rock-Viran, men har spärrats in i källaren av skurkarna.
Faster Tilda bor nu på bottenvåningen i Byköpings-Postens hus och deltar både via talrör och mer aktivt än vad den här bilden talar för.
TV-skärmen sänder nämligen direkt från en kamera på redaktionen i våningen ovanpå, och via en knapp kan hon stänga dörren till kassavalvet och låsa in skurkarna.
Själva intrigen är den här gången närmast obefintlig, men detaljerna omkring är fler och roligare än i de närmast föregående delarna. Agaton Sax' talanger vad gäller brosniska, buktalande etc är mindre framträdande, men det gör inte så mycket. Hans knivskarpa intellekt överträffar ändå alla skurkars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar