För två år sedan läste jag Marie Hermansons Himmelsdalen, som handlar om hur Daniel hamnar i sin tvillingbror Max' ställe i en schweizisk dal, som visar sig vara något annat än man från början trodde. Jag tycker det finns beröringspunkter med den här, Marie Hermansons senaste, som stod framme på biblioteket och blev ett oplanerat lån.
Här är det Martina, tjugo någonting, timanställd som hotellstäderska och boende i andra hand (så länge det varar), som träffar på sin gamla klasskamrat Tessan och följer med henne till herrgården Glimmenäs. Där arbetar Tessan som "husa" hos "tant Florence", som raskt anställer Martina som "sekreterare". På samma sätt som Daniel i Himmelsdalen hamnar Martina i ett sammanhang som visar sig vara fullständigt vansinnigt; tant Florence tror nämligen att det fortfarande är 40-tal och att hon tar hand om herrgården åt sin far som är utomlands på viktiga diplomatuppdrag. Så småningom händer det förstås mer än så - om inte annat av dramaturgiska skäl.
Det här är en lite konstig bok, som känns som om den ibland är en ungdomsbok om ett långt kravlöst sommarlov, ibland en thriller om helgalna människor (för det är inte bara tant Florence som är lite excentrisk, om vi säger så). Och så ska den - har jag förstått av recensioner - också läsas som en kritisk betraktelse över ett samhälle där ungdomar inte kan få jobb eller bostad utan att sälja både kropp och själ. Men "konstig" ska inte tolkas som "dålig"; Hermanson kan berätta en historia på ett fängslande sätt, och man vill hela tiden veta hur det ska gå, inte bara med Martina. Till det ska läggas att hon här skapar (eller snarare återanvänder) en klassisk miljö: herrgården med egen park och sjö, avskild från vad som händer i världen utanför. Den har man läst om så ofta att man känner igen sig, och det är inte heller dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar