Nils Quensel hör väl inte till de nu mest ihågkomna statsråd vi har haft, och är han ihågkommen är det väl för hans inblandning i Kejneaffären. Den berör han inte alls i den här boken, och därför lämnar jag den också utanför här.
Quensel var jurist, så småningom kammarrättspresident, och opolitiskt statsråd i två omgångar mellan 1936 och 1951. Boken stannar i stort sett vid Per Albin Hanssons död 1946, eftersom han inte vill skriva om politiker som fortfarande var verksamma. Han var dessutom diskret nog att låta manuskriptet ligga så att det kom att ges ut postumt 1973. (Det måste ha varit bland de allra sista böcker som fortfarande använder plurala verbformer.)
"Behovet att i dessa anteckningar sammanföra materialet i vissa grupper av någorlunda enhetlig karaktär har gjort att det ej kunnat redovisas alldeles i kronologisk ordning" skriver han i början, men det är ändå en ganska traditionell minnesbok, som börjar med familjebakgrunden (farfars far kammarrättsråd, farfar och far justitieråd). Sedan är det småskolan i en privatskola i Stockholms innerstad, sedan är det Norra latin (med varje lärare noga recenserad), och sedan kommer han till Uppsala för att läsa klassiska språk. Det skildras ganska fylligt, men när han övergår till att läsa juridik konstaterar han att det inte finns något att berätta om det, och sedan blir det tingstjänstgöring.
Allt det här skildras på ett nästan parodiskt tråkigt sätt, så att i alla fall jag blir fascinerad av att han själv har orkat skriva om det. Men här och var kommer det en lakonisk, torrolig kommentar, som faller utanför ramen så att jag undrar om humorn är helt ofrivillig. Han är också påfallande utan självdistans när han berättar om sin Uppsalatid, där han flera gånger i veckan äter middag i olika professorsfamiljer, antingen tillhörande släkten eller bekanta till hans föräldrar. Tingsplatsen får han på grund av att hans far är bekant med fadern till den tidigare notarien, och efter Quensel får en yngre bror tingsplats på samma sätt på samma ställe. Ingenstans reflekterar han över att han har en högst privilegierad tillvaro jämfört med andra studenter och unga jurister.
Efter tjänstgöring i Svea hovrätt kommer han till finansdepartementet och så småningom blir han alltså opolitiskt statsråd, så kallad juristkonsult. Med det hampar det sig sålunda, att den socialdemokratiska regeringen avgår på försommaren 1936 och Bondeförbundets ledare Axel Pehrsson-Bramstorp får uppdrag att bilda regering, känd som semesterregeringen*. Den avgående finansministern Ernst Wigforss föreslår Quensel som statsråd för Bramstorp, som kontaktar honom dagen innan regeringen ska presenteras för kungen i konselj. Då är Bramstorp inte ens halvfärdig med sin ministerlista (som dessutom visar sig innehålla två personer som vid höstens val tänker kandidera för Folkpartiet, men som nu får gälla som opolitiska). När Quensel frågar vem den andre juristkonsulten ska vara (det var två sådana i regeringen då) säger Bramstorp att det får Quensel själv välja. Som sista inslag kommer sedan resande från Småland en bondeförbundare, som Bramstorp aldrig har träffat, och blir finansminister. Som första åtgärd får denne av Quensel och statssekreteraren i finansdepartementet, Dag Hammarskjöld, lära sig att ställa upp en hushållsbudget.
Regeringen sitter kvar fram till valet på hösten samma år, men eftersom Quensel är den ende som kan något om hur regeringsarbete brukar gå till får han stanna i Stockholm utan någon semester alls, för att hela tiden vara ett av de fyra statsråd som krävs för beslutsmässighet. Efter valet blir det koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, där det senare får fyra statsråd. Den återkommande statsministern Per Albin Hansson ber då att Quensel ska stanna i regeringen på ett bondeförbundsmandat, för de får bara ihop tre andra som duger. Där stannar han fram till 1940, den sista tiden i samlingsregering, återkommer 1943 vid en regeringsombildning och stannar så till 1951. En del intressanta interiörer får man från krigsåren, men det är lite för tekniskt och förutsätter lite för mycket kunskap om krigshändelser i Finland för att jag riktigt ska orka följa med.
Ibland (jämför ovan) är innehållet sådant att skildringen ändå, trots författarens juristsvenska, blir ganska underhållande. Och ibland är juristsvenskan underhållande i sig:
Under förhöret, som huvudsakligen leddes av Hagander, framkom icke blott icke några som helst bevis emot svarandena, utan blev fastmer till fullo utrett att de voro helt oskyldiga till vad som lagts dem till last. Jag förklarade då, vänd till ordföranden, att det ju stod oss öppet att med översändande av vårt förhörsprotokoll återförvisa målet till rådhusrätten eller också att omedelbart meddela utslag, varvid åklagaren uppstod och badande i svett anhöll att hovrätten måtte förskona honom från den olycksaliga rollen att ännu en gång nödgas uppträda med ansvarstalan mot ynglingarna ifråga.
* Det finns också en historia om en pojke som döper sin kattunge till Bramstorp, "för vi ska bara ha han över sommaren". Den förekommer dock inte i denna bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar