Månadens bok i bokcirkeln, där vi nu är drygt halvvägs igenom temat biografier, var den här av och om Rikard Wolff. Förutom det väl avvägda innehållet har den snygga röda snitt, om man skaffar den inbundna versionen. De svartkantade sidorna är fotografier, samlade med några uppslag i taget. De flesta av dem är från familjealbumet i konkret eller metaforisk mening.Jag träffade nog på honom först i Änglagård, och den dyker upp först efter ungefär 350 sidor, så det har hunnit hända mycket dessförinnan. Det är förstås barndom och uppväxt, ungdom och karriärval, ungefär som det brukar vara, men det är väl berättat av någon som tycker att han har något intressant att berätta. Det brukar i sin tur göra det intressant för läsaren, och så är det även här.
Det är också den sortens självbiografi som handlar mycket om även andra människor än författaren, till exempel hans föräldrar, en del kamrater under uppväxten och flera vänner under åren på teaterskolor och som lovande ung skådespelare. Det är hela tiden stark närvaro i berättandet, utan att bli alltför intimt. Vi tyckte att han var duktig på att hålla rätt distans, när det ändå har gått ett antal decennier sedan många av händelserna och han förhoppningsvis också har utvecklats en del.
Det här var en av våra mest samfällt uppskattade cirkelböcker, tror jag. Några hade lyssnat på ljudbok med Wolff själv som uppläsare och tyckte det var ett bra val. Då får man också höra en del chansoner som han har skrivit texter till, både översättningar av Piaf- och Brel-melodier och andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar