Den här tredje delen av Sven Wernströms moderna version av Selma Lagerlöfs förlaga behandlar återresan från Kiruna(trakten) till Skåne, den del av landet som i originalet är så styvmoderligt behandlad. Här krävs också lite krystade förklaringar till att huvudrollsinnehavaren Nicke, som spelar Nils Holgersson i TV-serien som det hela handlar om, inte åker hem när det är paus i inspelningarna över sommaren. Det är överhuvudtaget mycket som känns osammanhängande och som inte går som planerat. Jag föreställer mig att en filminspelning (eller om det nu är TV, jag förstår inte riktigt det heller) är bättre förberedd. Kanske att någon har varit och tittat på inspelningsplatserna och kanske att man har skaffat statister tidigare än dagen innan. Och kanske det är därför Filminstitutet inte vill ge dem pengar, kan man tänka sig.
Det är också fler inslag än tidigare som inte relaterar till originalet utan är mer motiverade av Wernströms politiska agenda. Här finns anledning till ett för sin tid ganska modernt miljöperspektiv, som känns mer aktuellt än det vänsterperspektiv som annars får störst plats. Men på slutet blir det långrandigt när teamet gör skolbesök där eleverna har fått datorer (inte bra), tryckeribesök hos A-pressen i Borås där de också trycker porrtidningar (inte bra) och studiebesök på Andra Långgatan i Göteborg, där de nästan hamnar på porrklubb (inte heller bra). Däremellan skildras också fejden mellan Niclas Silfverschiöld på Koberg och hans torpare som inte fick köpa loss sina torp, högaktuell på sin tid. Det är mycket budskap som ska in, och det är väl det som gör att hela trilogin blir nästan dubbel så lång som Selma Lagerlöfs roman. (Jag anstränger mig för att inte halka in i Wernströms förnamnsförhållande till henne; det är mycket "på Selmas tid" och "i Selmas bok" som jag tycker känns lite smetigt.)
Lärorikt men helt malplacerat är ett långt fristående avsnitt om ett interneringsläger i Härjedalen under andra världskriget. Det hade kunnat få bli en egen liten bok, men den hade kanske sålt sämre. Författaren lånar också, något otippat, ut en del utrymme till Västgötaskolan, som väl hade en av sina storhetstider när böckerna kom, med Dag Stålsjös TV-program. Och apropå när det utspelar sig så vidhåller jag att datum och veckodagar i den första delen entydigt visar att den utspelar sig 1985. Nu har däremot Olof Palme mördats och Tjernobylolyckan inträffat, så det har på något konstigt sätt blivit 1986 utan att det varit vinter emellan.
Jag tror inte att det här håller att sätta i händerna på ungdomar idag. Men för min generation som var i ungefärlig målgruppsålder när böckerna kom 1985-87 är det ändå fullt läsbart och ofta ganska intressant. Eftersom böckerna nu är 30 år gamla har de ju blivit tidsdokument av hur Sverige såg ut då, eller i varje fall hur Sven Wernström uppfattade att det såg ut - och vad som borde göras åt det. Och alldeles oavsett hans politiska agenda så är han en författare som kan berätta en historia, även om han borde fått hjälp av en strängare redaktör att få ihop det sista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar