Den här färska thrillern känns verkligen färsk - det är första gången jag i skönlitteratur möter årets pandemi. Här berörs i förbigående "utbrottet av coronaviruset", som anges ha ägt rum "för ett par år sedan", så huvudhandlingen är därmed placerad i en lätt obestämd framtid. Kanske har Sverige då andra personer som till exempel statsminister eller överbefälhavare, för att nämna två anonyma birollsinnehavare. Men det är en historia som egentligen har sin början långt tidigare, eftersom dess premiss är att det svenska kärnvapenprogrammet har fortsatt existera i hemlighet i ett antal decennier, medan den officiella versionen har varit att det lades ner på sjuttiotalet.
Det finns förstås personer som gärna ser att detta inte kommer ut, samtidigt som det finns andra som gärna vill lägga beslag på något av det. Det kan de önska av olika skäl, antingen för att de hör till en terroristorganisation - originellt nog kristen - eller för att den stat de arbetar för helst ser att Sverige inte kan försvara sig så effektivt. I något slags centrum för de här förvecklingarna finns Alina Dragovic, polis på en SÄPO-enhet, placerad i Lund med uppdrag att bekämpa terrorism. Hon får verkligen göra skäl för sin lön, kan man konstatera.
Allt utspelar sig inte i Skåne, men tillräckligt mycket handlar om Alina och hennes kollega Omar för att det ska bli tillfälle att känna igen sig på vägar och gator i Lund med omnejd, om man som jag bor i kommunen. Det balanseras nästan alltid så att det inte tar överhand, vilket annars är en lätt grop att falla i för en författare som vill visa att han också känner till omgivningarna. Som namnen antyder har både Alina och Omar sitt ursprung utanför Sverige, och det får också ett lagom och motiverat utrymme i handlingen. Dessutom ger det väl en bild av hur polisen idag önskar att den ska vara representativ för befolkningens sammansättning.
Det är rappt berättat med snabba klipp mellan polisen, militären och skurkarna, av vilka det finns mer än en sort. Själv är jag mest intresserad av poliserna, inte bara på grund av deras geografiska hemvist, utan för att det är rätt tydligt att det är dem man ska heja på. (De har förresten en ganska odräglig chef som man verkligen inte hejar på, men att polischefer ska vara inkompetenta är ju närmast ett axiom.) Till thrillergenren hör också en detaljrikedom vad gäller vapen och fordon, som jag ibland har svårt att uppehålla intresset för, men det finns säkert en målgrupp som tycker tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar