Titeln låter som en förstarad i en limerick - ehuru något haltande - men sedan förekommer det varken kvalster eller halster, vad jag kan minnas. Metaforiskt hålls förstås läsaren (lyssnaren) på halster ganska länge, som det brukar vara hos Nesser, det långsamma berättandets mästare.
Efter Styckerskan från Lilla Burma - denna titel! - verkade det som om pentalogin om dåvarande inspektör Gunnar Barbarotti var fullbordad. Den följande boken där han medverkade, De vänsterhäntas förening, var något annat än de fem första, inte minst eftersom den knöt ihop honom med Nessers andre återkommande polis, kommissarie Van Veeteren. Här verkar det snarare som om Nesser inte riktigt kan hålla sig ifrån Barbarotti och dennes numera såväl sambo som kollega Eva Backman. Lite känns det som om det har varit lättare att skriva om karaktärer som han känner till än att uppfinna någon ny. Berättelsen har förstås sin anknytning till Barbarottis hemstad Kymlinge, men inte värre än att den kunde ha utspelat sig någon annanstans. Faktum är att en ganska stor del utspelar sig på Gotland och Fårö, i närheten av där Nesser numera bor.
Kymlinge förresten - det ges några ytterligare ledtrådar till var det ligger, så det torde numera vara klart att det inte ligger där Kumla ligger. Hur likt det sedan ändå är Kumla undandrar sig min bedömning. Kymlinge verkar ligga i Västsverige, och det finns en gata som heter Strandvägen, så kanske vid havet. Man åker söderut för att komma till Göteborg, och byter tåg i Skövde för att komma till Stockholm. Det går också att åka taxi dit från Karlstad, även om det höjs på ett och annat ögonbryn när någon gör det.
Huvudpersonen, den sorgsne busschauffören, har efter en olycka arton liv på sitt samvete. Det är så han känner det, även om han frias från alla brottsmisstankar. Inte blir han heller gladare när det börjar komma hotbrev som påminner honom om detta, att han går runt och lever medan arton andra, de flesta ungdomar, inte längre gör det. Sedan går det knappast att berätta mer om handlingen, för den är på nesserskt vis intrikat flätad med två tidsplan - minst, beroende på hur man ser det - och en interfolierad serie anteckningar från busschauffören själv. Av olika skäl blir fallet också aktuellt på nytt när Barbarotti och Backman tillbringar ett antal höstveckor på Gotland några år efter de mest centrala händelserna.
Nesser kan ju det här, kan man återigen konstatera. Den enda risken med det är att han möjligen snuddar vid att kunna det lite för bra, så att han återanvänder grepp och knep som har fungerat förr. Om läsaren kan det lika bra som han - vilket jag inte vill säga att jag alltid gör - kan det någon gång kännas som ett manér. Men à chacun son goût, som det heter. Det kan också kännas som - och känns för mig oftast som - ett trevligt återknytande med en gammal bekantskap. Både Barbarotti och Backman är kompetenta poliser med inte alltför osunda vanor och inte alltför tilltrasslade privatliv. De är alldeles avgjort trevliga att träffa igen, och historien är snitsig, i brist på bättre uttryck. Man får vad man önskar sig och väntar sig, för jag gissar att det är försvinnande få som inleder sin bekantskap med Nesser här. Antingen känner man honom sedan länge eller så är man inte intresserad av att lära känna honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar