Tretton romaner har det blivit om rättsarkeologen Ruth Galloway. Hon är här tillbaka på sitt gamla universitet, University of North Norfolk i King's Lynn, efter en sejour i Cambridge. Därmed är det mesta som vanligt, och hon bor tillsammans med dottern Kate i samma stuga nära havet, och katten Flint har de också kvar. Liksom tidigare är Kates pappa, kriminalöverkommissarie Harry Nelson, gift med sin fru Michelle, den enda som kallar honom Harry, och liksom tidigare är det något mellan Ruth och honom som de inte har lagt bakom sig. Inte så att de egentligen vill bli ett par på riktigt - Ruth är nog nöjd med livet som det är, och Nelson är det definitivt - men de kan inte helt släppa tanken på det.
Det är också som vanligt med de flesta medverkande runt de båda huvudpersonerna, poliserna i Nelsons team, hans odrägliga chef Super-Jo, Ruths kolleger och vänner. Av skäl som inte ska avslöjas här har det kommit en ny lektor i arkeologi till hennes institution, och han har en del gemensamt med Gilderoy Lockhart på Hogwarts i sitt ständiga återkommande till sina egna forskningsintressen och sin intressanta bakgrund. För svensk publik är det en liten bonus att han har varit anställd i Uppsala. Någon antagonist måste det förstås finnas i den här sortens berättelse, förutom mördaren, men frågan är om inte just han är för parodisk för att fungera.
Mordgåtan är inte det jag lyssnar på en trettonde bok för i första hand. Men den duger gott i sin genre, och innehåller fler lik än vanligt i moderna deckare, vilket ger möjlighet till en ganska elaborerad intrig. Det vore inte Elly Griffiths utan att det också finns med något element av folktro, och den här gången är det en jättestor svart hund, något befryndad med Baskervilles dito. Det är ingen slump att skådeplatsen för mycket av handlingen heter Black Dog Farm. Och så är det förstås tidvatten vid lämpligt tillfälle, som alltid.
Att återknyta bekantskapen med Ruth och Nelson är lite som att vara på en årlig kompisträff, något man inte vill vara utan, fast det på sätt och vis är förutsägbart. Men man skulle inte heller vilja ha det på något annat sätt, utan det välbekanta är det som gör att man återvänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar