Om man har genomfört projektet att läsa hela Maria Langs produktion är förstås en ny biografi om henne en händelse som inte får gå obemärkt förbi. Särskilt nyfiken blev jag eftersom författaren faktiskt är litteraturvetare och kan antas hantera uppgiften kompetent. Det gör hon också i stort sett, såvitt jag kan bedöma, men ändå blir resultatet inte det jag hade hoppats.
Greppet här är att behandla både deckarförfattaren Maria Lang och filosofie doktorn, svenskläraren och kulturpersonen Dagmar Lange. Det gör den här boken värdefullare än den biografi som kom i anslutning till hennes hundraårsdag 2014, där det i huvudsak var författarskapet som stod i centrum. Men eftersom Lang(e) själv var mycket medveten om vilken bild hon ville ge av sig själv i intervjuer och i sina egna memoarer lider också den här boken av bristen på källmaterial. På något sätt styr Maria Lang fortfarande den bilden trettio år efter sin död. Det finns helt enkelt inte några stora brevsamlingar eller liknande att gräva i och hitta privata tankar av en typ som inte tidigare har funnits i offentligheten. Därför tuggas även här de kända karaktärsdragen - nattuggla, operaälskare, ogift, allergisk - om, och inte bara en gång. Det minst tilltalande med den här framställningen är upprepningarna av vissa saker, inte minst vissa anekdoter.
Författaren har också intervjuat en del personer som hade kontakt med Lang(e) på olika sätt; mest värdefull i sammanhanget tycks en intervju med Chris Bergendorff, före detta elev och omslagsillustratör, ha varit. Men även här saknar jag något. En och annan finns förstås inte längre i livet, men systersonen Ove, som vårdar minnet av Lang med mordvandringar i Nora, och hans son Jan, som har en så central roll i de senare böckerna, verkar inte alls ha medverkat. Kanske har de inte velat låta sig intervjuas, och det får man förstås respektera, men jag undrar faktiskt så mycket att jag hade önskat en rad om det i så fall.
Som ett försök till kompensation försöker författaren använda deckarna som en spegel av Lang(e)s eget liv, och det kan här och var leda till lyckade slutsatser. Men det är förstås en metod som innehåller en inbyggd osäkerhet, och det finns också gott om "kanske" och andra liknande öppna formuleringar - lite för gott om för att man ska lämna boken tillfredsställd. Det utesluter inte att det ändå är en bok som Langläsaren kan ha glädje av, om inte annat som en återträff, om man inte har läst själva deckarna på ett tag.
Det går förstås inte att skriva en bok av den här sorten utan att det blir ett och annat sakfel. Egentligen tycker jag att en bok ska bedömas utifrån sina förtjänster, och sådana finns alltså, men det är lite för många namn som blivit felstavade och lite för många årtal som blivit fel för att jag ska vara nöjd. Och så tycker jag det är viktigt att få fram att Puck Bure, hjältinnan i Langs tidigaste böcker, faktiskt är klar med sin avhandling när hon är med för sista gången i En främmande man. Det har Fahlgren förbisett, tyvärr.
Men om man ska bedöma boken efter dess förtjänster är det en trevlig och lättläst framställning som absolut försvarar sin existens. Man önskar bara att någon hittar den stora samling brev som utväxlats mellan Dagmar och systern Ingrid, som renskrev hennes manus i alla år. Där finns material till en bok, är jag säker på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar