370. Jan Mårtenson: Döden gör en tavla

Denna nionde bok i den långa och fortfarande pågående serien om antikhandlaren Johan Homan i Gamla stan utspelar sig i konstkretsar. Normalt köper och säljer Homan betydligt äldre konst än den som är aktuell här, sådan som produceras av högst levande konstnärer och säljs av gallerier i Paris och New York. I någon mån finns den också till salu i Stockholm, eftersom konstnären som det mest handlar om, Victor Andersky, är svenskfödd men nu bosatt i Schweiz. (Han är förresten så uppburen att han talar om Pablo och Marc.)

Homan har från början ett spaningsuppdrag från Anderskys svenske gallerist, men utger sig för att vara konsthistoriker från Uppsala som skriver avhandling om Andersky. Det kanske gick på den tiden det här utspelar sig - boken kom ut 1981 - men idag hade väl en googling visat att det inte finns någon doktorand med rätt namn och ämne. Och även om konstnären i fråga är både smickrad och världsfrånvänd hade förmodligen hans mer kapabla hustru googlat.

Miljön är för det mesta Genève, där Mårtenson faktiskt inte, som jag trodde, hade varit placerad när denna bok kom. Han blev några år senare chef för FN:s Europakontor där, men det känns ändå hemtamt när han beskriver den hemtrevliga miljön där. Sämre är det tyvärr när det ska bli hårdkokt i New York, även om jag inte tvivlar på att barerna och rivningstomterna fanns på Manhattan då. Man ska inte ha så höga krav på realism när man läser Homan-deckare, inte minst när det gäller hur mordutredningar går till.

Eftersom det här är årets sista inlägg ska också 2019 års läsning summeras. Jag läser inte för att blogga, men bloggar inte heller för att läsa. Däremot har bloggandet gjort att jag läser mer strukturerat, vilket jag inte har något emot. Varken det ena eller andra ska heller ses som en tävling. Med det sagt ser det ut så här för året och de tidigare år som jag har dokumenterade genom bloggen:

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

369. Olga Tokarczuk: Inläggningarna

Liksom julnovellen är DN:s nyårsnovell - har det förresten funnits sådana tidigare år? - tillgänglig framför betalväggen. Jag har inte blivit färdig till att läsa något av någon av de två nobelpristagare som presenterades i år, varken Olga Tokarczuk, som fick 2018 års pris, eller Peter Handke, som fick 2019 års. Men det här var en osökt anledning att bekanta sig med Tokarczuk. Novellen är såvitt jag förstår inte tidigare översatt till svenska.

Det handlar om en hemmaboende medelålders son, vars mor dör, och lämnar efter sig ett förråd av inlagda grönsaker, svamp &c, m m, o s v. Den hinner med att vara både mycket rolig och mycket sorglig, och bör undvikas av den som är allergisk mot genren mustig skröna. Men för oss andra är den ett litet fynd, faktiskt.

368. René Goscinny och Albert Uderzo: Caesars gåva

På omvägar blir en värdshusvärd från Lutetia (Paris) ägare till "den lilla byn som vi känner så väl". Det är bara det att han som har gett bort den (Caesar) till en veteran i armén (som super bort den) ju inte kan ge bort den, eftersom han behärskar hela Gallien utom just denna by. Jag tycker det är ett lovande upplägg, men historien lyfter aldrig riktigt, trots många slagsmål och andra konflikter. För mig är Asterix som bäst när han är i främmande land och Goscinny&Uderzo får skämta med nationella stereotyper.

367. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix på Korsika

När Asterix (och Obelix med hunden Idefix, förstås) reser till Korsika är det naturligtvis mycket Napoleon-referenser. Jag tror att jag missar en del, som är mer uppenbara för en fransk läsare, och möjligen är det därför jag tycker att den här delen hör till de svagare i sviten. Inte minst har skaparna haft påtagliga problem att motivera resan, som handlar om att följa med en förrymd korsikan, tidigare fånge hos romarna, för att se hur invånarna på hans hemö förhåller sig till ockupationsmakten. Det har ju aldrig varit något större problem för gallerna i den lilla byn.

366. Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Vattennivån i en isländsk insjö sjunker, och då kommer ett skelett fram. Det är utgångspunkten för den här deckaren, och skelettet visar sig ha legat där länge, faktiskt så länge att den historia som långsamt klarläggs har kopplingar till kalla kriget och den tid när Östtyskland var ett ställe som rätttrogna islänningar kunde åka till för att studera. Sedan behöver man inte säga så mycket mer om själva intrigen, utöver att den är både spännande och trovärdig. Insjön i fråga är autentisk och heter Kleifarvatn, och det verkar som om också det där med vattennivån har verklighetsbakgrund och beror på den isländska seismiska aktiviteten.

Som vanligt får man följa med polisen Erlendur och hans kolleger Elínborg och Sigurður Óli inte bara i yrkeslivet utan också i privatlivets vedermödor. Det är en lagom blandning av de två delarna, där det senare inte får ta överhanden, som jag tycker har blivit alltför vanligt. Och även om det var ett tag sedan man läste om dem senast har man chansen att följa med. Arnaldur Indriðason hör till de författare som jag egentligen uppskattar mycket men råkar glömma bort mellan varven. En målsättning inför 2020 skulle kunna vara att inte låta det gå ytterligare tre år till nästa gång.

Månadens språk är en utmaning som gör att man kan både upptäcka nya författare och få anledning att återknyta bekantskapen med gamla favoriter, som det nu blev den här månaden med isländska som det aktuella språket. Jag räknar inte med att hinna med mer före årsskiftet utan tar tillfället att summera projektet här:

januari: nederländska
Gerbrand Bakker: Omvägen

februari: danska
Jakob Ejersbo: ”Ok International”
Ida Jessen: ”En utflykt”

mars: kinesiska
I mars blev det inte läst något alls inom den här utmaningen. Jag försökte mig på nobelpristagaren Gao Xingjian, men började alldeles för sent för att hinna med, och lade den åt sidan ganska fort.

april: ungerska

Imre Kertesz: Mannen utan öde

maj: indonesiska
Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar

juni: grekiska
Homeros: Iliaden

juli: kurdiska
Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen

augusti: finska
F. E. Sillanpää: Änglarnas skyddslingar och andra berättelser

september: hebreiska
Aharon Appelfeld: ”Kylig vår”

oktober: tjeckiska
Karel Čapek: Ett år med min trädgård
Bohumil Hrabal: När seklet var kort

november: koreanska
Kim Yu-jong: Kamelior och andra koreanska noveller

december: isländska
Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Även om jag inte lyckades riktigt varje månad är jag glad för att ha bockat av två gamla nobelpristagare i det ständigt pågående projektet att läsa något av var och en av dem. Allra bäst är ändå upptäckten av Gerbrand Bakker, som jag planerar att återkomma till.

365. Alf Henrikson: Världen enligt Alf

Det här är årets årsskrift från Alf Henrikson-sällskapet, en för ändamålet sammanställd samling av hans dagsverser. Förutom en ganska lång bit som handlar om årets växlingar, ett givet tema för genren, finns det sådant som demokrati, utbildning och vår tro, behandlat med respekt men ibland en vänlig ironi och distans. Det här ska förstås inte sträckläsas, och det har jag heller inte gjort, men den fyller väl sin funktion som bredvidläsning till annat, och citatförråd om man till exempel ska hålla tal.

364. Sandbypartiet 1970-1973

Mycket långt innan jag flyttade till Södra Sandby var det en egen kommun, och den sista mandatperioden det var så fanns här också ett lokalt parti, Sandbypartiet. Dess korta historia var ämnet för Sandbybygdens Hembygdsförenings årsskrift 2009, nu hemlånad från biblioteket i byn. Det är för det mesta en intressant skildring, som ger både förklaring till uppkomst - de gamla lokalpolitikernas oförmåga att hantera en ung, inflyttad befolknings önskemål - och nedläggning - att kommunen gick upp i Lunds kommun från 1974. Det är också något av en tidskapsel från en tid när det kunde komma ett hundratal deltagare på ett allmänt förmöte inför kommunfullmäktige i en kommun med mellan 4000 och 5000 invånare.

363. Li Österberg: Athena - pappas flicka

Med utgångspunkt i de antika myterna om Athena har Li Österberg tecknat den här serieromanen som både håller fast vid den lätt bisarra familjesituationen i Olympen och låter den kommenteras med modernt men varsamt handlag:

Det är både intressant och roligt, för att inte tala om lärorikt. Det mest fascinerande med de grekiska gudarna är ju att de har högst mänskliga fel och brister, och de får sitt rätta utrymme här.

362. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och spåmannen

"Den lilla byn som vi känner så väl" får besök av en spåman, som alla låter sig bedåras av, inte minst kvinnorna. Bara Asterix inser - förstås - att han är en bedragare. Det här upplägget gör att det blir tillfälle att nämna ett antal av gallernas gudar. Från tidigare minns jag bara Teutates, som är den som oftast åkallas, men här förekommer också Sucellus, Taranis, Epona, Rosmerta och Cernunnos, som jag inte kände till. Ett vanligt sätt att spå, inte bara hos gallerna, var att studera djurs inälvor. Men det fungerar förstås inte på tilllagade djur:

Med tanke på att översättaren Ingrid Emond var bosatt i Lund tror jag att detta är en högst medveten anspelning på Fritiof Nilsson Piraten, men frågan är hur många av de unga läsarna som förstår det.

361. Staffan Westerberg: Porslinstomten - en berättelse om julen

Årets nyskrivna julnovell hos Sveriges Radio rör sig mellan fantasi och verklighet på ett sätt som gör den något svårgreppad, faktiskt. Med tanke på vem författaren är går associationerna till barns fantasier om alternativa världar, som kan finnas på undersidan av en pannkaka, för att bara nämna något. Jag blir inte riktigt klok på den här historien - heller - men julstämningen är i alla fall påtaglig.

360. Kerstin Ekman: Natt och röda, gula, gröna lampor lyser

För snart sju år sedan var Kerstin Ekman föremål för den här bloggens allra första inlägg. Jag borde återvända till henne oftare, tänker jag varje gång jag har läst något av henne, så även efter den här korta julnovellen, tillgänglig framför betalväggen hos DN.

Om någon i inledningen av en julnovell är höggravid behöver man inte bli oerhört överraskad över att barnet kommer före utsatt tid, som är i januari. Förutom det ägnar man sig också åt att sätta upp julkrubban, men inte så värst mycket mer. Det är ändå inom genren fullt tillräckligt.

359. Malin Persson Giolito: En julsaga

Det har varit jullitteratur i flödet ett bra tag, tycker jag, men jag håller mig ifrån romanerna. Den här novellen är ny för i år på Storytel, men publicerad till förra julen. En bra julnovell är tidlös, men det är inte tillräckligt för att den ska bli bra. Den här är melankolisk och sätter fingret på varför julen inte är årets höjdpunkt för alla, utan att det därför blir alltför hjärtskärande. Kanske räcker en kvart inte till för att det ska bli så bra som det annars hade kunnat bli.

358. Jeff Kinney: Mannys manöver

Greg, den fiktive författaren till dagboken, är här faktiskt inte så initiativlös (=lat) som man har lärt känna honom i de tidigare delarna. Bland annat startar han den egna tidningen Kvarters-Snattran för att dra in pengar, vilket förstås inte går så bra. Annars är den stora händelsen ett snöoväder som gör att familjen Heffley inte kan ta sig ut. En del av det som då händer är Gregs fel, men verkligen inte allt.

357. Jesper Ersgård: 1986 II

När Storytels följetonger går bra kommer det fler säsonger av dem, precis som följetonger i andra medier. Nu kändes det relativt planerat efter den första att det skulle bli mer, och efter den här kan det verkligen inte ta slut.

Det fortsätter alltså med tidsresor enligt samma koncept som tidigare, alltså att det är medvetandet som reser i tiden, och intar en annan kropp (vars medvetande då får flytta på sig till den kropp som blir ledig). Det löser en del av konstigheterna med att resa i tiden, såsom hur man ska flytta hela den samling atomer som en människa består av. Däremot skapar det en del andra problem, till exempel att medvetandet borde ha med sig minnen av att ha träffat sig själv. Jag är inte säker på att det förklaras fullt ut, men det finns väl tid för det i en avslutande(?) säsong.

Elias Werner, huvudpersonen som började sin resa 1986, är ingen huvudperson som man omedelbart gillar. Han är ganska otrevlig mot dem som trots allt försöker hjälpa honom, och ibland unnar jag honom en del av de besvärligheter han utsätts för. Men det är ingen tvekan om att man själv hade varit både förvirrad och frustrerad av att kastas till 1600-talet när man bara ville till 1963 för att hindra att ens föräldrar dör. Om jag inte har missat något är 1986 inte alls med i den här omgången avsnitt, men det är väl en lika bra titel som något annat.

356. Pam Smy: Thornhill

Det här är på utsidan en riktig tegelsten, över 500 sidor. Men det får inte avskräcka den otålige eller långsamme läsaren. Det är nämligen bara 13 textsidor på de första 100, och även därefter är det bilderna som dominerar utrymmet i liknande proportion. En antydan till det ger det övre snittet, som visar vita textsidor och svarta bildsidor:

(Mellan varje text- och bildavsnitt är det också ett alldeles svart uppslag för att markera bytet och sätta stämningen.)

Innehållet i den formmässigt originella boken är också tvådelat. Texten består av en dagbok från 1982, skriven av Mary, som bor på Thornhill. Det är ett hem för föräldralösa flickor, en inrättning av en sort som inte längre finns, och som jag kanske tänkte mig hade upphört redan då. I bildberättelsen, som utspelar sig 2017, flyttar flickan Ella in i ett hus vars bakgård vetter mot Thornhill, nu sedan länge stängt och förfallet, och suggestivt illustrerat av författaren själv i den här stilen:

Men huset verkar inte vara alldeles tomt.

Jag vet inte om det är formen som förför mig, men jag tycker faktiskt att det här var något av det bästa jag har läst i år. Upplägget med en berättelse i nutid och en i dåtid som flätas in i varandra är egentligen inte originellt, även om de inte brukar knytas ihop på det sätt som det görs här. Men det är något med växlingen mellan text och bild, och framför allt bildernas förmedlande av precis de rätta detaljerna i förhållande till dagbokstexten, som är alldeles enastående.

Boken hittade jag på bibliotekets ungdomsavdelning, hyllan för nyheter, och den verkar kategoriseras som "young adult" av nätbokhandlarna. Man får nog inte vara alltför ung för att klara av det här, men det vore synd om vuxna inte hittade till den här läsupplevelsen.

355. Montague Rhodes James: The Fenstanton Witch

Svart magi i universitetskretsar, det låter som en halvbra nittiotalsfilm. Men det här utspelar sig under Queen Anne-epoken, så det är fullt möjligt att tänka sig att de båda universitetslärarna skulle kunna ta sådant på allvar.

354. Montague Rhodes James: Count Magnus

Titelns greve Magnus heter faktiskt De la Gardie, och huvuddelen av historien utspelar sig oväntat nog i Sverige. Det är en engelsman som tillbringar en sommar i Västergötland och tänker sig att skriva en reseskildring, men det går - förstås - inte som planerat.

353. Simon Gärdenfors: Död kompis

Redan i inledningen markeras autenticiteten i den här självbiografiska historien med att datum och adress anges, och Google Maps sviker inte när man försöker hitta huset med två smala skorstenar, takkupa och burspråk:

Sedan är det gott om autentiska lundamiljöer, till exempel ett nyårsfirande, som blir den sista kontakten Simon har med sin kompis Kalle, som avlider i hjärnhinneinflammation i början av det nya året:

Det är en sorglig berättelse om hur Simon inte tillåter sig att sörja och hur det som har hänt påverkar honom länge.

I kontrast till det tunga ämnet står den visuella stilen, där sidorna är helheter av olika slag, men nästan alltid förenade av ett tema vad gäller färg och form:

Jag tror det är en stil som man kan tröttna på, men den är alldeles avgjort originell.

352. Povel Ramel: Min ordkynniga penna

Undertiteln är adekvat; detta är verkligen "Allsköns Alster", både bild och texter i olika format. Det betyder att allt inte är lika minnesvärt, men av bilderna - tecknade av författaren - tar jag med mig avdelningen "Förbisedda idkare" med figurer som Pölsepådyvlare Franserult och Tantchockerare Gottnolf:

Av texter finns både poesi och prosa, och av det senare både kortkort, kort och halvlångt. Bland de senare, sådär tjugofem eller trettio sidor, kommer jag att minnas skrönan "von Burgendorffska ringen", som inte ska förstöras med att återberättas, samt reseskildringen "Hemliga Henderson" om ön med samma namn i närheten av Pitcairn, dit myteristerna från Bounty tog sig. Båda är goda exempel på att en författare kommer långt med berättarglädje.

351. Fabien Nury och Sylvain Vallée: Det var en gång i Frankrike. Herr Josephs imperium

Det här är det första av sex seriealbum om Joseph Joanovici, en verklig person, vilket förstås ställer sina speciella krav. Det ska enligt inledningen vara en fiktiv historia, men verkar ändå följa hans liv ganska troget när han kommer som judisk flykting till Frankrike från det då rumänska Bessarabien och etablerar sig som skrothandlare. Det framgår av fram- och tillbakablickar att han samarbetar både med tyskarna och motståndsrörelsen under andra världskriget. Men det är inte alldeles lätt att hålla ordning på de olika tidsplanen och ett omfattande persongalleri, och jag lyckas inte bli så engagerad att jag planerar att fortsätta med kommande delar.

350. Hans Sahlmén: Mord var hennes liv

Som bredvidläsning till mitt Maria Lang-projekt under året har jag haft den här lilla privatpublicerade skriften, fjärrlånad från Västerås för några år sedan och kopierad (för eget bruk). Den innehåller en sammanfattning av hennes memoarer, tyvärr inte så välskriven. Vidare finns det sammanfattningar av alla Langs vuxenböcker, och för dem vill jag utfärda en direkt varning. Om man har den minsta tanke på att läsa böckerna ska man göra det i stället, för här avslöjas i stort sett allting utom mördaren, och ibland är det så tydligt vem det är att man inser det om man jämför sammanfattningen och personförteckningen i själva boken.

Det som finns här men ingen annanstans jag har hittat är en del statistik över medverkande, mordmetoder, gifter, mordplatser (Skoga är scenen för 25 av 42 böcker) med mera. Tyvärr identifierar jag en del sakfel, vilket gör att jag undrar hur tillförlitligt resten är. Det är synd att det inte är bättre utfört, för idén är inte dum, och författaren uppenbarligen intresserad och engagerad. Han har liksom jag betygsatt, dock med femgradig skala, och vi är överlag överens:

om den sjunkande kvaliteten efter hand. Men om Dubbelsäng i Danmark är vi uppenbarligen inte alls ense. Karaktäristiken att hon först skrev tio läsvärda, därefter tio läsbara och sedan drygt tjugo till verkar ändå stå sig.

349. Maria Lang: Se Skoga och sedan...

Maria Lang avled året efter att denna hennes sista bok utkom. Jag har aldrig någonstans sett det antydas att det fanns något postumt manus som hade kunnat ges ut, och frågan är om hon själv insåg att det inte skulle bli fler böcker. Titeln antyder ju något i den vägen. Det är förresten enda gången Skoga förekommer i en titel hos henne.

Den är ännu tunnare än föregående, både bildligt och bokstavligt, och i alldeles för hög grad en direkt fortsättning på den. Medhjälparen till bankrånet är nu inneboende i wijkska gården, hos kommissarie Christer Wijks mor, en av många orimligheter i en genre där man ändå har rätt hög acceptans för sådana. Ingen reflekterar över att han, som är tjugo år, har ett förhållande med en fjortonåring, även om hon fyller femton medan boken pågår.

På senare år har det varit ont om de vällustiga referenser till kläder som Lang var så duktig på tidigare. Här är detaljomsorgen lagd på bilmodeller, men jag gissar att hon har fått lite hjälp. Det blir ändå inte riktigt bra när en av huvudpersonerna, "en frappant mörkhårig kvinna i trettiårsåldern", kör "en brandgul lika frappant kärra", som visar sig vara en "Nissan Sunny sport coupé", kommenterad av "ett gäng motorintresserade grabbar" som "En sabla häftig grej." Mot slutet av handlingen omnämns den som "en brandgul lyxbil". Jag har aldrig uppfattat att det var Nissans nisch.

Efter de här svala bedömningarna är det dags att summera Lang-läsningen, som trots en period av stiltje på senhösten alltså hanns med som planerat under 2019. Det har varit intressant att följa författarskapet kronologiskt, men också lite sorgligt att se hur brant det gick utför på slutet. Nu vet jag i alla fall vilka som är värda en omläsning om några år. Jag har gjort ett avsteg från mina principer och betygsatt böckerna, även om jag inte löpande har redovisat det. Avsikten har varit att kategorisera de 42 böckerna i sex grupper med sju i varje, och då behöver det finnas utrymme att justera lite efter hand. Det är tydligt att det var som bäst i början. Om man inkluderar 1949 års bok i femtiotalet och 1990 års i åttiotalet blir medelbetygen för respektive decennium:

1950-talet: 5,2
1960-talet: 4,0
1970-talet: 3,0
1980-talet: 1,8

Den fullständiga statistiken ser ut så här (novellsamlingen Ögonen är läst i annat sammanhang och ingår inte i det här projektet):

6

Mördaren ljuger inte ensam, 1949
Farligt att förtära, 1950
Rosor, kyssar och döden, 1953
Mörkögda augustinatt, 1956
Kung Liljekonvalje av dungen, 1957
Farliga drömmar, 1958
Vår sång blir stum, 1960

5
Inte flera mord, 1951
En skugga blott, 1952
Tragedi på en lantkyrkogård, 1954
En främmande man, 1962
Svart sommar, 1966
Mördarens bok, 1971
Vem väntar på värdshuset?, 1972

4
Ofärd i huset bor, 1959
Tre små gummor, 1963
De röda kattorna, 1965
Ingen returbiljett, 1968
Körsbär i november, 1976
Arvet efter Alberta, 1977
Använd Aldrig Arsenik, 1984

3
att vara kvinna, 1961
Siden Sammet, 1964
Vitklädd med ljus i hår, 1967
Intrigernas hus, 1969
Staden sover, 1970
Inga pengar till Vendela, 1980
Fyra fönster mot gården, 1983

2
Se döden på dig väntar, 1955
Vi var tretton i klassen, 1973
Det är ugglor i mossen, 1974
Dubbelsäng i Danmark, 1975
Svar till Ensam Eva, 1979
Gullregn i oktober, 1981
Tvillingen i spegeln, 1988

1
Camilla vid skiljevägen, 1978
Docka vit, docka röd, 1982
Klappa inte Katten, 1985
Dödligt drama på Dramaten, 1986
Ånglok 16 på fel spår, 1987
Flyttbil försvunnen, 1989
Se Skoga och sedan…, 1990

Något annat som Maria Lang med viss rätt blev berömd för var de litterära citat och anspelningar hon lade in i böckernas titlar, kapitelrubriker och ingresser. Jag har roat mig med att notera dem under läsningen, men utesluter inte att jag kan ha missat något. Men jag har inte någonstans hittat en sammanställning av dem, så jag inbillar mig att den kan vara till glädje för någon. För böckernas titlar har jag hittat följande, ibland inte helt ordagranna, citat:

En skugga blott	William Shakespeare
Rosor, kyssar och döden	Carl Jonas Love Almqvist
Tragedi på en lantkyrkogård	Thomas Gray
Se döden på dig väntar	Carl Michael Bellman
Mörkögda augustinatt	Erik Axel Karlfeldt
Kung Liljekonvalje av dungen	Gustaf Fröding
Farliga drömmar	Edith Södergran
Ofärd i huset bor	Richard Wagner
Vår sång blir stum	August Lindh
att vara kvinna	Anna Maria Lenngren
En främmande man	Gustaf Fröding
Tre små gummor	Anna Maria Roos
De röda kattorna	Selma Lagerlöf
Vitklädd med ljus i hår	Arvid Rosén
Intrigernas hus	Bo Bergman
Staden sover	Walt Whitman
Det är ugglor i mossen	Jeremias i Tröstlösa
Camilla vid skiljevägen	Viktor Rydberg
Se Skoga och sedan…	Ulf Peder Olrog

Det var som synes högsäsong för detta under 1950- och 1960-talen. Därefter övergick Lang till att använda samma grepp för ingresser och kapitelrubriker. En osorterad samling av sådant - det kan också handla om att någon författare citeras eller spelar stor roll för intrigen, som i De röda kattorna - visar att det var som mest använt på 1970- och 1980-talen, men också tunnades ut mot slutet:

En skugga blott	Erik Johan Stagnelius
Se döden på dig väntar	Wolfgang Amadeus Mozart
De röda kattorna	Gustaf Fröding, Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer
Staden sover	Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Bo Bergman
Mördarens bok	H C Andersen, Sten Hagliden, Harriet Löwenhjelm, Hjalmar Gullberg, Olle Hedberg, Esaias Tegnér
Vem väntar på värdshuset?	Anna Maria Lenngren, Carl Michael Bellman, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Erik Gustaf Geijer, Carl Jonas Love Almqvist, Birger Sjöberg
Vi var tretton i klassen	Hjalmar Bergman, Tora Dahl, Ebba Heckscher, Bengt E. Nyström, Harry Martinson, Bo Bergman
Det är ugglor i mossen	Bondepraktikan, Dan Andersson, Harry Martinson, Erik Axel Karlfeldt, Olof Lagercrantz
Dubbelsäng i Danmark	Richard Wagner, Emil Aarestrup, H C Andersen, J C Hostrup, Holger Drachmann, Søren Kierkegaard, Ludvig Bødtcher, Herman Bang, Helge Rode, Viggo Stuckenberg, H P Holst, Steen Steensen Blicher, H A Brorson, Storm P, Palle Rosenkrantz, H C Bunkeflod
Körsbär i november	Erik Axel Karlfeldt, Pär Lagerkvist, Kaarlo Sarkia, Erik Lindegren, Bo Bergman
Arvet efter Alberta	Verner von Heidenstam, Hjalmar Bergman, Birger Sjöberg
Camilla vid skiljevägen	Marie-Louise Forsell, François-Benoît Hoffman, Caroline Berton, Carl Jonas Love Almqvist, Pehr Daniel Amadeus Atterbom, Erik Lindegren, Aimé Martin
Svar till Ensam Eva	Hjalmar Söderberg, Johan Runius
Inga pengar till Vendela	Orla Johansen, Stein Riverton, H G Wells, Edgar Allan Poe, Agatha Christie, Folke Mellvig, H-K Rönblom, Stieg Trenter, Dorothy Sayers, Patricia Highsmith, Alfred Hitchcock, Jan Mårtenson, Raymond Chandler
Gullregn i oktober	Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Bo Bergman, Tove Jansson, Hjalmar Gullberg, Edith Södergran, Bo Setterlind
Docka vit, Docka röd	Carl Wilhelm Böttiger, Hjalmar Bergman, Carl Jonas Love Almqvist, Erik Axel Karlfeldt, Bo Bergman, Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin, Esaias Tegnér, Erik Lindegren, Erik Gustaf Geijer
Fyra fönster mot gården	Nils Ferlin, Hjalmar Söderberg, Evelyn Waugh, Agatha Christie, Modest Musorgskij
Använd Aldrig Arsenik	Carl Jonas Love Almqvist, Richard Wagner
Klappa inte Katten	Piet Hein, Olle Hedberg, Mark Twain, Heliga Birgitta, Bo Bergman, Edgar Allan Poe
Dödligt drama på Dramaten	Olof Kexél, August Strindberg, Dorvigny, William Shakespeare, Alfred de Musset, Néricault Destouches, George Bernard Shaw, Edward Bond, Ludvig Josephson, Hermann Sudermann, Frans Hedberg, Johan C Jolin, Samuel Beckett
Ånglok 16 på fel spår	W B Adams, Thomas Creevey, Pär Lagerkvist, Eugène Manuel, Lars Gustafsson
Tvillingen i spegeln	Ronald Knox, William Shakespeare, Carl Jonas Love Almqvist
Flyttbil försvunnen	Erik Gustaf Geijer
Se Skoga och sedan…	Biskop Thomas, Carl Jonas Love Almqvist

Och slutligen har jag, som den kalenderbitare jag är, gjort en genomgående kronologi för böckerna. De flesta utspelar sig samma år som de utkom, ibland året innan. Oftast är det så tydligt angivna datum att man inte måste forska så mycket själv, men någon gång har det behövts. Ibland är det inte helt tydligt vilka dagar det gäller, utan bara månad eller årstid. Jag ser det här som en komplettering till den kalender som Helena med bloggen Fiktiviteter har tagit fram, som är utmärkt hjälp för den som vill läsa Lang vid rätt årstid.

Langs enda historiska deckare, Tre små gummor från 1963, kommer alltså först, men sedan följer intrigerna samma ordning som böckerna. Ibland förekommer det återberättade eller på annat sätt viktiga händelser i det förflutna, och de är angivna inom parentes:

Tre små gummor	3–4 september 1929
Mördaren ljuger inte ensam	juli 1947
Farligt att förtära	våren 1949
Inte flera mord	14-18 augusti 1950
En skugga blott	5 november – 14 december 1951
Rosor, kyssar och döden	juli 1953 + ”en oktoberlördag” (+ 1931)
Tragedi på en lantkyrkogård	julafton – nyårsafton 1953 (+ 1948)
Se döden på dig väntar	14 maj – cirka 25 juni 1955 + epilog
Mörkögda augustinatt	29 juli – 16 augusti 1956 + ”en januaridag” [1957]
Kung Liljekonvalje av dungen	juni 1957
Farliga drömmar	oktober 1958
Ofärd i huset bor	maj 1959
Vår sång blir stum	maj 1960
att vara kvinna	15 september - oktober 1961
En främmande man	prolog + 17–26 juni 1962 (+1947)
Siden Sammet	5–12 maj 1964 + epilog ”fjorton dagar efteråt”
De röda kattorna	17–22 september 1965 (+ sommaren samma år)
Svart sommar	juni – juli 1966
Vitklädd med ljus i hår	13–15 december 1966
Ingen returbiljett	11–26 maj 1968 (+ 30 april – 1 maj samma år)
Intrigernas hus	20 mars – 3 april 1969
Staden sover	6 februari – 6 mars 1970 (+ januari samma år)
Mördarens bok	20 oktober – november 1971 (+ augusti-september)
Vem väntar på värdshuset?	6–9 maj 1972 (+ 31 oktober 1971)
Vi var tretton i klassen	januari + 31 maj – 6 juni 1973 (+ 1954–55)
Det är ugglor i mossen	torsdag-lördag (=10 dagar) i slutet av september, tisdag-söndag i midsommarveckan
Dubbelsäng i Danmark	tisdag-tisdag i januari 1975
Körsbär i november	31 oktober – 7 november 1975 (+ 28 oktober – 6 november 1950)
Arvet efter Alberta	11 april – 9 maj 1977 (+1949 + februari 1977)
Camilla vid skiljevägen	12–26 februari 1978
Svar till Ensam Eva	söndag i februari + 25 mars – 30 juni 1979
Inga pengar till Vendela	22 februari – 15 mars 1980 (+ 14–15 oktober 1979)
Gullregn i oktober	8–27 oktober 1980
Docka vit, Docka röd	april-juni 1982
Fyra fönster mot gården	16 november 1982 – februari 1983
Använd Aldrig Arsenik	29 maj – 4 juni 1984
Klappa inte Katten	20–26 maj 1985
Dödligt drama på Dramaten	hösten 1985 – hösten 1986
Ånglok 16 på fel spår	2 januari – 14 juli 1987 (+ februari 1943)
Tvillingen i spegeln	23–26 maj 1958, hösten 1970, 1976 – sommaren 1985, maj-juli 1988 (+ 1917, januari 1976)
Flyttbil försvunnen	5–13 maj 1989
Se Skoga och sedan…	våren – 25 augusti 1990

Därmed känner jag mig i stort sett klar med Maria Lang. Det kan tänkas att det också blir av att läsa hennes memoarer, som jag läste för nu ganska länge sedan, och kanske rentav hennes doktorsavhandling. Men sedan finns det inte mer.