Sedan jag läste P D James senast har det tråkiga inträffat att hon har avlidit, 94 år gammal och produktiv till över 90. Jag tröstar mig med att jag ändå har mer än halva hennes produktion kvar, bland annat åtta av hennes fjorton böcker om polisen och poeten Adam Dalgliesh. Vid sidan av honom skrev hon också fem andra romaner, bland annat två om privatdetektiven Cordelia Gray, varav detta är den andra. Efter den här tror jag det är dags att hoppa tillbaka in i sviten om Dalgliesh ett litet tag, för samlingen har fått tillökning.
Cordelias ärvda detektivbyrå går sådär, får man säga. Mest sysslar den med bortsprungna djur, och hennes medhjälpare är inte alltid säkra på att de kan få lön som de ska. Men så får hon ett uppdrag av maken till en känd skådespelerska; Cordelia ska ta hand om posten och se till att skådespelerskan inte nås av de anonyma hotelsebrev som kommit på sistone. Det låter ju inte så svårt, och Cordelia packar väskan för en långhelg på en ö utanför Englands sydkust, där det finns ett slott och en slottsteater, vars ägare har engagerat den hotade aktrisen för en uppsättning.
Kombinationen av en sluten miljö och en liten grupp människor med inbördes spända relationer är förstås som gjord för en riktigt bra mordhistoria, och det blir det också, även om det dröjer ett tag. På något sått lyckas James ändå få spänningen att smyga sig på under den rätt stora del av boken som går innan någon så att säga slår till. Sedan kommer förstås polisen, och Cordelia får fullt upp med att både värja sig från misstankar och göra sig nyttig för sin uppdragsgivare.
Ön har hemliga gångar så man undrar om man är i en Fem-bok, men som tur är påminner ingenting annat om den genren. Den lilla badorten på fastlandet är beskriven så man tänker på TV-klassikern Badliv, men handlingen har, likaså som tur är, ingenting gemensamt med den. En annan liten bonus är att pjäsen som sätts upp på slottsteatern är Hertiginnan av Malfi, som spelar en viss roll i en av mina absoluta favoritdeckare, Agatha Christies Sleeping Murder, på svenska Miss Marples sista fall. (Därifrån är förresten också originaltiteln på James' första bok, Cover Her Face, hämtad.)
P D James kunde minsann det här med att skriva böcker, konstaterar man, igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar