För ett par veckor sedan inledde jag bekantskapen med överkommissarie Dover, vilket betyder att denna andra bok inte på samma sätt kan leva på nyhetens behag. Det är nog bara därför som jag tycker att den här känns lite mindre rolig, för balansgången mellan igenkänningshumor och överraskningshumor klarar Joyce Porter ändå med den äran.
Det nya satirobjektet denna gång är småstaden Curdley, där det finns en katolsk minoritet. Spänningen mellan den och den statskyrkliga majoriteten märks överallt och tar sig ibland närmast vansinniga uttryck. Som läsare får man försöka sortera bland dem för att gissa vad som eventuellt kan ha varit ett motiv i den originella mordgåta det trots allt handlar mest om. Det är en ung dam som legat medvetslös i åtta månader sedan hon blev skjuten på en mörk gata och som nu plötsligt dör på sjukhuset av en helt annan anledning än sin gamla skottskada. Utredningens försök att koppla samman vad som hände då och vad som har hänt nyligen är faktiskt riktigt bra skildrade.
Dover är närmast motsatsen till gentlemannadetektiven. Han är lika otrevlig mot andra poliser, vittnen, offrets anhöriga och inte minst sin överkonstapel MacGregor, som får förse honom med både idéer och rökverk, varav samtliga annekteras. Eftersom Dover förutom sina andra fel också är påfallande fördomsfull har han svårt att ändra sig när han har bestämt sig för vem mördaren är. Hans önskan att komma hem till London och inte behöva bo på det skabbiga järnvägshotellet i Curdley gör också att han gärna bestämmer sig fort, för då kan man också desto snabbare förhöra de misstänkta och förhoppningsvis skrämma ur dem sanningen.
Han har tydligtvis också en ganska enkel social bakgrund som gör att han inte tvekar att gå in i en "fisk-och-potatis-bod", gissningsvis ett fish and chips stand, som måste ha känts övermäktigt för översättaren 1967. Där serveras "slamsor av kolja" på tidningspapper, till MacGregors fasa. (Han förmår inte ens äta upp sin portion, så det gör Dover åt honom, trots sin omvittnat känsliga mage. Vad värre är, han missar en ledtråd.)
För den som undrar är även denna del fjärrlånad. Stämpeln på pärmen härrör förmodligen från bokens första hemvist, Vindelns folkbibliotek, innan den hamnade på Sveriges depåbibliotek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar