Det är två år sedan jag läste Ingrid Hedströms första deckare, som jag, vad jag minns och kan läsa mig till i bloggposten, uppskattade. Jag vet inte riktigt varför jag inte har kommit vidare i serien, men jag ska nog försöka göra det framöver med lite kortare mellanrum. Det är nämligen den sortens böcker där huvudpersonerna har ett annat liv än bara att lösa mordgåtor, och för att hänga med i de avsnitten ska man nog ha tidigare delar lite mer aktuella. Men det går utmärkt att ta sig igenom i alla fall, och undersökningsdomaren Martine Poirot är fortfarande en trevlig bekantskap. Hennes man Thomas, en halvsvensk historieprofessor, får här den lite större roll som jag efterlyste, och det tycker jag både han och boken vinner på.
Den belgiska, men fiktiva, småstaden Villette drabbas den här gången av ett trippelmord på tonårsflickor, som förstås visar sig ha förgreningar utöver det vanliga sexuella motivet. Med tanke på att det alltså finns tre döda (plus ett bonuslik i Bryssel) redan efter sådär 40 sidor är det förvånansvärt stillsamt berättat. Och det är ingen långdragen utredning; flickorna dör en fredagskväll och redan på onsdagen är det färdigt. Madame Poirot får kompetent hjälp inte bara av maken utan också av andra anställda på justitiepalatset, och utredningen är ett lagarbete på det sättet som jag föreställer mig att mordutredningar i verkligheten är. På slutet är det kanske lite för spännande för att bli riktigt realistiskt, men att bara åka och hämta mördaren på jobbet eller hemma blir ju inte riktigt deckarmässigt. Som sagt, jag går nog vidare med tredje delen när andan faller på. Där ska det tydligen förekomma något som är den egentliga orsaken till att jag började läsa Hedström överhuvudtaget. Mer om det då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar