148. Kjell Askildsen: Noveller

Om jag bara kunde lära mig att notera var jag får boktips ifrån så kunde jag lite oftare kreditera recensenter, andra bloggare och icke-bloggande vänner. Nu har jag inte lyckats implementera den processen, som det heter, och därför får jag nöja mig med att säga att det stod något om den här nyutkomna samlingen någonstans för ett tag sedan.

Novellerna kommer ursprungligen från olika samlingar, den äldsta så långt tillbaka som från 1966. Jag vet inte riktigt anledningen till att de har samlats just här i just den här ordningen. Även en novellsamling är ju ett verk som är komponerat på ett förhoppningsvis övervägt sätt, och det är inte säkert att en novell fungerar på samma sätt om den frikopplas från det sammanhanget.

Ett någorlunda genomgående tema verkar vara olika relationer, mellan syskon, mellan partners, mellan barn och föräldrar, där de inblandade inte når fram till varandra trots att de pratar och pratar. Det handlar också ofta om livets avgörande tidpunkter som dödsfall och begravning, otrohet och skilsmässa, där det kanske skulle vara extra viktigt att säga det man tänker (och höra på när någon annan gör det).

Jag tror att den här samlingen bör läsas långsammare och med mer eftertanke - varför inte i bokcirkel - än vad jag har tagit mig tid till nu. Den är alls inte dålig, men lite för tät för att sträckläsas. Påminner det om något tycker jag det skulle kunna vara Alice Munro.