Det är något med den här novellen, liksom med den förra av Jeremiah Karlsson, som gör att jag inte riktigt lyckas hänga med, och jag vet inte om det beror på mig eller om det är avsiktligt vagt och undflyende. Här är det kanske också lite surrealistiskt, när en huvudperson tror att det är söndag, men det är måndag, och vart har söndagen då tagit vägen? Men här läser författaren själv, och det var ett lyft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar