261. Dorothy Sayers: Kamratfesten

Egentligen borde man nog läsa Sayers' romaner i kronologisk ordning, som jag brukar göra med deckarförfattarskap, men här får läsaren generöst med fotnoter om vissa händelser som det anspelas på och som finns skildrade i tidigare böcker. Nu hade jag en särskild anledning att ta mig an just den här just nu, och det gick bra det också.

Det här är ingen typisk pusseldeckare från den brittiska guldåldern, även om alla misstänkta finns redovisade i en inledande personförteckning, och det finns murar och låsta portar som gör att ingen kan ta sig in (eller ut). Men i centrum för historien står inte ett mord, utan anonyma brev, sabotage, vandalism och annat fridstörande i ett kvinnligt college i Oxford. Harriet Vane, som har medverkat i ett par tidigare böcker av Sayers, får collegeledningens informella uppdrag att reda ut vem som ligger bakom, och hennes civila sysselsättning som deckarförfattare är ingen dålig merit för det. Så småningom kallar hon ändå på lord Peter Wimsey, som under en stor del av boken befinner sig på resande fot i Europa. En tolkning är att det krävs en karl för att lösa något sådant, men Harriet är ganska kapabel på egen hand, tycker jag.

Mina associationer går snarare till H.-K. Rönblom, inte minst för den humor som dyker upp här och var. Sayers presenterar medverkande och miljöer på ett sätt som för tankarna till inledningen i Död men obegråten, också en akademisk miljö, sedd lite utifrån med ironisk distans. Kamratfesten i titeln skulle nog kallas återträff i modernt språkbruk; Harriet har efter ett antal år bestämt sig för att besöka sitt gamla college, men det är bara en ganska kort bit som faktiskt handlar om det tillfället. När hon kommer för att undersöka händelserna i Shrewsbury College maskeras hennes närvaro med att hon ska forska om Sheridan Le Fanu, och det tyckte jag var roligt, eftersom jag faktiskt har läst något av honom.

Här och var märks det förstås att det har gått sådär åttio år sedan händelserna utspelar sig. De förgripliga ord som används i de anonyma breven citeras nästan aldrig, men på ett mycket effektivt sätt förmedlas intrycket att det är så anstötligt att det inte går att upprepa. I en deckare av idag skulle det säkert inte beskrivas så, men även om det beskrevs i detalj skulle det nog inte chockera vare sig läsare eller medverkande.

Miljön är förstås mycket engelsk, med uppasserskor, som har till uppgift att ta hand om den disk studenterna sätter ut i korridoren, för att inte tala om att putsa de skor som också sätts ut, som på ett bättre hotell (och försedda med namnlappar så alla får tillbaka sina egna skodon). Men allra mest engelskt blir det när någon frågar: "Vill ni ha lite varm mjölk, eller Ovomaltine, eller kaffe eller någonting?"

Ett centralt tema förutom Harriets undersökning är de kvinnliga studenternas situation, som vid den tiden det utspelar sig inte var alldeles självklar. Lärarna vid colleget är den första generation som har fått tillträde till akademisk utbildning, och konstaterar med en blandning av förvåning och fördömande att de unga studenterna inte engagerar sig på samma sätt, utan tar det som självklart. (Jag har förresten mött lite liknande reaktioner när jag var studentfackligt engagerad och ledningspersoner tillhörde 68-generationen som stod på barrikaderna, vilket vi inte gjorde på 90-talet.) På ett mer personligt plan handlar det också om Harriets vånda inför lord Peters återkommande frierier, och hur hon ser för sig svårigheterna att kombinera familjeliv med intellektuell verksamhet.

På omslaget har Per Åhlin tecknat en omisskännlig lord Peter med monokel, trots att han medverkar ganska lite, men det var nog hans gestalt som sålde böcker, kan man tänka sig. (På festen är det förresten en deltagare som frågar Harriet: "Säg mig, miss Vane, den där lilla puttriga monokeln, har han den därför att han ser illa, eller är det gammal god engelsk tradition?" Och Harriet svarar: "Jag har aldrig varit näsvis nog att fråga", vilket den andra förstås inte alls uppfattar som den pik det ska vara.)

Bland det mest charmerande med antikvariska böcker är de prydliga namnteckningar man kan mötas av (även om jag har förstått att det finns andra uppfattningar om det på andrahandsmarknaden). I det här exemplaret ser smutstitelbladet ut så här:

där alltså även jag har skrivit in mig i bokens ägarlängd (och så avslöjas det att boken har stått oläst i tjugotre - TJUGOTRE! - år hos mig).

Numera finns det goda möjligheter att spåra upp tidigare ägare, om de har tillräckligt ovanliga namn, och här kom Publicistklubbens porträttmatrikel 1936, tillgänglig via Projekt Runeberg, till nytta. Där finns Märta Wellgren med bild och allt:

Just med tanke på hennes "Anst. i Skånska Aftonbladets korrekturavdeln." är det roligt att de övriga spår som finns av henne i boken ser ut så här, med början redan på sidan 13:

Med hjälp av släktforskningsresursen Sveriges dödbok får man reda på att Märta Wellgren avled 1993, och det kan ju passa ihop med att jag köpte boken på antikvariat ett par år senare.

Nu ska jag ta mig an den TV-serie som gjordes 1987 på den här boken (och ett par till), och som jag inte har sett sedan dess, för den ligger faktiskt på Youtube. Det alltid riskfyllt att återknyta sådana bekantskaper; det kan bli lika misslyckat som samtalet Harriet har med en av sina gamla studiekamrater på festen.