138. Homeros: Iliaden

Månadens språk i juni är grekiska, och det finns förstås modernare verk att ta sig an än detta epos från 700-talet före Kristus om händelser som ska ha ägt rum ett antal hundra år dessförinnan. (Båda dessa dateringar, liksom frågan om det finns verkliga händelser bakom, är omdiskuterade och ska inte redas ut här.) Men det är en fullt läsbar framställning som ger mycket konkreta bilder av krigande, hatande, älskande, sörjande, ätande, sovande och drömmande människor, för att bara nämna något.

Det handlar om en kort period av trojanska kriget, när grekerna på tionde året belägrar Troja i nuvarande Turkiet. Det är en intressant krigsskildring, som skiljer sig från mycket annat i den genren, eftersom många av de medverkande på båda sidorna är personer som det inte är omedelbart lätt att tycka om. De har både goda och mindre goda drag - inte minst är många av dem långsinta och hämndlystna. Och det gäller både människor och gudar, för även Olympens invånare griper in i handlingen när det passar dem, och de finns på båda sidor i kriget.

Bland det mest påtagliga är hur många det är som dör, ibland en på varje rad, och hur detaljerat man får reda på hur det går till. Ofta slutar avsnittet då med raden "tungt han i marken då föll, och i fallet skramlade vapnen". Där syns också att verket är skrivet på hexameter, det grekiska eposets versmått, vilket det tar ett tag att vänja sig vid och ännu längre att vänja sig av med att ha malande i huvudet.

Ett par exempel på dödande ur den trettonde sången (verket är indelat i tjugofyra sånger, vad vi väl hade kallat kapitel):

Adamas sprang till de sina tillbaka till skydd mot fördärvet,
men Meriones strax förföljde och stötte in spjutet
mitt emellan hans blygd och hans navel, det ställe, där Ares
ger de dödliga arma de sår, som pina dem bittrast;
där drev han stöten in, och den fallne med spjutet i livet
sprattlande låg som en tjur, som herdarna uppe bland bergen
binda med vidjor och föra med våld mot hans vilja från betet:
så han sprattlande låg med sitt sår, men det dröjde ej länge,
innan Meriones trädde intill och ur livet på honom
ryckte tillbaka sitt spjut, och natt omhöljde hans ögon.

och när en viss Harpalion misslyckas med ett anfall:

Men Meriones sände en pil efter honom, som flydde,
och i sätet till höger den tog, och tvärs genom kroppen
trängde spetsen sig ut genom blåsan inunder hans blygdben.
Ned på stället han sjönk och i krigskamraternas armar
andades ut sitt liv och på jorden låg som en regnmask
ömkligen sträckt, medan blodet rann ut och fuktade marken.
Men kring den fallne då flockades tätt Paflagoniens tappre,
lyfte hans lik på en vagn och förde det sedan till Troja,
sorgsna i hågen, och fadern gick med under strömmande gråt, ty
ej stod vedergällning att få för den dödade sonen.

Och så håller det på, men mellan varven har de tid att skälla på varandra, hålla fest, ordna begravning och mycket annat.

Jag har läst den klassiska översättningen av Erland Lagerlöf (för övrigt syssling till Selma med samma efternamn), men det finns minst två andra, av Tord Bæckström respektive Ingvar Björkeson:

och om jag ska läsa om Iliaden någon gång tror jag att jag ger mig på någon av dem. Systereposet Odysséen finns också i motsvarande översättningar.