Som alla bra barn- och ungdomsförfattare aktar sig Tove Jansson för att stryka sina unga läsare medhårs. Utan minsta förklaring slänger hon in ett nakterhus och en aneroidbarometer i samma mening - och de återkommer, så man får vackert lära sig vad det är, om man ska förstå.
Den här delen av Muminkanon är oväntat rolig, inte minst eftersom den fiktive författaren lider av ett något för stort ego och inte alls är så intressant som han själv tror. Den skillnaden är i och för sig inte uppfunnen med denna bok, utan ett vanligt grepp, men icke förty effektfullt.
För oss kalenderbitare är det också tillfredsställande att det ges en back story till mycket av det vi har mött i de tidigare böckerna. Inte minst reds en del släktförhållanden ut, och så förstår man lite mer hur det har gått till att det i Mumindalen har samlats ett sådant menageri av olika varelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar