Det är något visst med långa tåg som man ser början av i en kurva medan man själv tittar ut genom ett fönster längre bak. Det motivet har Fabian Göranson fångat väl på omslaget ovan, och även i övrigt är det gott om igenkänningsfaktor i den här självbiografiska serieromanen. En av de första anhalterna är Köpenhamn:
som också för mig har känts som den riktiga början på resan, när jag har åkt tåg ut i Europa. Så länge som Fabian och hans kompis Daniel har jag aldrig varit ute. De reser en hel månad och hinner förutom Köpenhamn med Berlin, Hannover, Bryssel, Nantes, Paris, Marseille, några snabba anhalter i Italien före Rom, Brindisi, Patras, Athen, Belgrad, Budapest, Prag, Wien, Warszawa och Gdańsk innan de tar båten hem.
De har förmånen att ha vänner och bekanta på de flesta ställena, och kommer därför i kontakt med vardagslivet på ett sätt som inte är alldeles typiskt för tågluffare. Men så är det också en form av reportageresa, som skildrar läget sommaren 2017, när den politiska tyngdpunkten förskjuts åt höger, när flyktingströmmen har avtagit men flyktingarna finns kvar, och när många de träffar är ännu mer cyniska än Daniel, vilket inte vill säga lite. Däremellan badar de i Budapest, går på museum i Wien och dricker vin med mera lite här och var.
Samtidigt, men i skymundan, förstår man att Fabian reser inte bara för att kunna göra research för den här serieromanen, utan att hans liv på hemmaplan inte är helt harmoniskt. Det är däremot en helt annan historia, som inte får mer plats än antydningsvis i början och slutet samt ett par telefonsamtal under tiden. Och inte heller blir det här en metahistoria om hur han samlar material, vilket känns välgörande som omväxling till de serieromaner som ofta handlar om en tecknare som sitter vid sitt ritbord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar