332. Maria Lang: Fyra fönster mot gården

Kan man sin Lang, ja, då vet man att släkten Petrén har spelat en viktig roll i Skoga sedan generationer. Systrarna Livia och Olivia var med redan i hennes tredje bok Inte flera mord, och några år senare fanns också brodern Sebastian med som mordmisstänkt. Systrarna var väl mest comic relief, men fyllde den funktionen med den äran, vill jag minnas, inte minst som gäster på studentbalen i Vår sång blir stum. Nu är det senare generationer, en relativt ung dam vid namn Josabet (sic!) och hennes faster, som medverkar:

Det är inte helt klart hur de är släkt med tidigare släktled, men att det är så framgår tydligt, inte minst genom att fastern Pella bor i "det petrénska huset vid Skogaån", fortfarande lika arkitektoniskt märkligt.

Josabet är en färgstark karaktär inte bara till namnet, utan också till klädseln. Hon uppträder i "gulröd alcantaradräkt [alcantara är, har jag läst mig till, en sorts syntetisk mocka] och gula mockastövlar", "röd overall", "orangefärgad mockadräkt" (en annan, i äkta mocka, får man förutsätta), "aprikosfärgad sammetsmorgonrock", "blodröda piratbyxor, naken midja, brokig sjörövarblus samt en solskyddande kulihatt" (låt vara att detta är på en julfest med sommarklädsel påbjuden), "en volangklänning, vars häftiga färg förde tankarna till innanmätet i en blodapelsin" samt "en fotsid hemmaklänning eller rock i orangegul sammet". Lang är med andra ord i gammal god form när det gäller damernas kläder.

Räcker det inte med kläderna som tidsmarkörer får man TV-program så det räcker. Eftersom det nu utspelar sig i slutet av 1982 och början av 1983 är det dessutom vissa program som jag själv har sett när de sändes, till exempel nyårsaftonsprogrammet Gott slut. En annan liten belöning får man genom ett omnämnande av den fiktiva tidningen Vi Kvinnor, som figurerade för några år sedan i Arvet efter Alberta.

Det allra mesta utspelar sig i kvarteret Korpen i Skoga, där Dagmar Lange själv bodde, och där hennes alter ego Almi Graan alltså också bor:

Tyvärr har någon rivit ur en sida i mitt exemplar, så jag fick hämta den mer översiktliga kartan i en e-bok:

Nära intill bor hennes unge släkting Jan, som har blivit gammal nog att börja övningsköra, förutom att han har tecknat ovanstående bilder. Och kanske är det här första gången som läkaren Göran Tegerhult medverkar, också en helt verklig person, bekant med Dagmar Lange i verkligheten, såvitt jag förstår. Han kommer att återkomma.

Allt det här - eller allt utom det här sista - gör att jag tycker detta är den bästa Lang på ganska många år. Myten om att hennes produktion beskriver en jämnt sjunkande kurva känns alltmer som just en myt - även om det förstås är sant att hennes bästa böcker finns bland de första.