Maria Adolfssons Doggerland är en självständig önation i Nordsjön mellan England och Danmark, och har en del gemensamt både med Storbritannien och Skandinavien. Hon har lyckats väl med att skapa en fiktiv miljö som inte blir ett sagoland, utan framstår som om det skulle kunna finnas, om inte om hade varit. Till det som jag tror är nytt i den här boken hör att landet har en egen toppdomän på nätet.
I huvudrollen, liksom i de tidigare böckerna, återfinns polisen Karen Eiken Hornby, medelålders med ett förflutet som återigen gör sig påmint, den här gången kanske ännu mer än innan. Hon är kompetent på det hon gör, men gissningsvis för kantig och självständig för att bli riktigt framgångsrik i karriären. Det gör henne å andra sidan till en mer intressant karaktär än en helt harmonisk person hade varit.
Intrigen den här gången har två spår, och om det finns någon svaghet är det just det, och kopplingen mellan de båda spåren. Det ena handlar om en våldtäktsman, ovanligt brutal även för att vara fiktiv, och det andra om världsartisten Luna. Hon är född och uppvuxen på Doggerland, och har nu återkommit för att i hemlighet spela in material till en ny skiva efter många års tystnad. Men så försvinner hon spårlöst, och helst ska hon inte efterlysas alltför officiellt för att undvika medieanstormningen.
Av något skäl som jag inte helt kan identifiera fungerar de här böckerna bäst för mig när jag kan läsa långa sjok i taget. (Den förra läste jag till stor del på akuten, men det är jag glad att inte göra till en tradition.) Kanske är det att få sjunka in i den fiktiva doggerska miljön som behöver få ta sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar