När jag har lyssnat på de tidigare böckerna i den här serien om kommissarie Barnaby och de mord han utreder i det fiktiva grevskapet Midsomer har jag konstaterat att Caroline Graham är oerhört bra när det gäller att skapa och beskriva personer som man är intresserad av att läsa om. Här är hon inte sämre än tidigare i det avseendet. Som vanligt har hon också hittat en miljö som naturligt låter sig befolkas av dessa personligheter.
Den här gången handlar det om en skrivarklubb eller författarcirkel, det vill säga en grupp människor som träffas en gång i månaden för att diskutera de texter de själva har skrivit. Just vid detta tillfälle får de besök av en riktig författare; om man ska vara ärlig är ingen av medlemmarna det, fast de i varierande grad försöker få till något publicerbart. Det tror jag att Graham har haft roligt med, för det finns ett antal vällustiga avrättningar av fall där diskrepansen mellan förmåga och ambition är pinsamt stor. En av dem säger sig ha problem med intrigen, personerna, dialogen och miljön, "men annars går det bra". Den besökande författaren har det inte lätt när han försöker uppföra sig civiliserat men ändå inte vill göra sig skyldig till alltför många vita lögner.
Själva intrigen är inte riktigt lika bra den här gången, är mitt intryck. Lite för många sammanträffanden och lite för långsamt avancemang i utredningen, men det finns så mycket annat att trivas med här att det egentligen inte gör något. Framför allt njuter man av författarens ironiska distans till de galenskaper som en del av de medverkande ägnar sig åt. Jag fastnar mest för den parodiskt högfärdiga dam som skriver om sin släkts historia, tätt sammanflätad med Englands dito - ja, man får känslan av att ingenting viktigt har hänt efter 1066 utan att hennes anfäder har varit delaktiga.
Barnaby har satts på diet, men med tanke på hans frus bristande kunskaper i matlagning verkar det inte göra stor skillnad. Det tar sig mest uttryck i vad han tvingas välja i personalmatsalen på polishuset, alltmedan hans inspektör Troy glufsar i sig allt han kommer över. Beskrivningen av polisarbetet har nog inte ambitionen att vara realistisk i samma grad som en del andra i genren, och framför allt är Barnaby en ensamvarg i mycket större utsträckning än han hade kunnat vara i verkligheten. De som förser honom med underlag blir med något enstaka undantag inte mer än endimensionella.
Nu blir det inte mer Midsomer-lyssning, för de här fyra böckerna är allt som finns i den vägen. Det finns tre böcker till, men om jag lyckas tolka tillgänglig information rätt är ingen av dem översatt till svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar