Cornish, på svenska korniska, är eller var ett keltiskt språk som tala(de)s i Cornwall, närmast släkt med bretonska på andra sidan Engelska kanalen. Dess nuvarande status verkar vara att den är återupplivad från att ha varit om inte död så i varje fall synnerligen avtynad. Detta häfte är från 1975, och det har hänt en del sedan dess.
Författaren sysselsätter sig med de två århundraden som föregick korniskans död, om vi nu ska stanna för att den faktiskt dog någon gång i slutet av 1700-talet. Det är därmed en historia av ständig tillbakagång, inte som i en del andra sammanhang på grund av förtryck eller politiska beslut, utan på att det korniska folket själva inte tyckte att språket var värt att bevara och hålla liv i. Engelska framstod som så mycket mer användbart, vilket det förstås på sätt och vis var. Men det hade ju varit möjligt att använda båda språken, som många också hade gjort i ett antal århundraden där.
Den traditionella historieskrivningen är att korniskan dog ut med en kvinna vid namn Dolly Pentreath 1777. Hon ska ha varit den sista som lärde sig korniska som modersmål och som inte kunde någon engelska förrän i vuxen ålder. Det har ifrågasatts, som det verkar på goda grunder. Man kan också ifrågasätta premissen, för när dör egentligen ett språk ut? Är det inte egentligen när den näst sista talaren dör, så att det inte längre finns någon att prata med för den som är sist kvar? Eller ska man också ta hänsyn till andra typer av kunskap i och om språket än bara modersmålskompetens? I så fall är det frågan om korniska har dött ut alls, för det fanns personer som var i livet in på 1800-talet som hade åtminstone viss kunskap, och sedan började en återupplivningsrörelse.
Det här är fascinerande, för det är så mycket som går på tvärs mot hur vi är vana att tänka på en språksituation. Man blir också tacksam för att det fanns några som insåg att korniskan behövde dokumenteras på 1600- och 1700-talen, när antalet talare ständigt minskade, men det ändå fanns förutsättningar att rädda något till eftervärlden. Att de sedan inte alltid höll modern lingvistisk standard får man försöka leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar