24. Stieg Trenter: Tragiskt telegram

I den Trenter som nu stod i tur är den utvalda Stockholmsmiljön Centralbadet med tillhörande park och grannhus. Där hamnar Harry Friberg på en nattlig fest medan ett mystiskt dödsfall inträffar i våningen ovanför. Vesper Johnson är i USA på studieresa, men herrarna sammanstrålar i Paris för vidare befordran till Levanto i Italien, vars polis beredvilligt lämnar utrymme åt en tjänstledig svensk kriminalintendent och dennes amatörmedhjälpare.

Året är 1947 (det har alltså som vanligt gått ett år sedan sist), och det inleds i början av maj (det är alltså som vanligt om inte sommar så i varje fall under sommarhalvåret). De famösa delikatessassietterna aväts den här gången redan på sidan 16.

De bästa tidsmarkörerna den här gången tycker jag kommer från bilresan till Italien, som inleds med fyra dygn på färja mellan Stockholm och Rotterdam ("vi åt makalöst och drack tullfritt"). Från Paris till Levanto tar det fyra dagar, men de lyckas ändå med dagsetapper på 40 mil, en prestation med dåtidens bilar (Harry har en ny Morris, kallad Mr Morris) och på vägar som inte reparerats efter kriget:

Vägen var fruktansvärt sönderkörd, fylld av halvmeterdjupa hål och gropar. 

[...] 

Högre hastighet än 20 km i timmen var otänkbar. 

[...] 

Den enda gång jag måste hejda mig var vid den provisoriska träbron över Pos tröga, smutsgula vatten.

I Italien finns det förresten också den exotiska företeelsen autostrada, som ännu inte kommit till Sverige. Långt mindre fanns det avgiftsbelagda vägar hos oss, så det måste Trenter kommentera som i en bättre guidebok: "autostradan till Milano (som kostade 40 lire - 25 öre - att köra på)".

För de svenska läsarna av boken när den var ny måste det också ha varit spännande att möta den italienska maten, spagetti och annat:

Vesper Johnson uppvisade en överraskande teknik att vira de långa mjölbanden runt gaffeln. Därpå följde en rad kalla förrätter, någon sorts halstrad fisk, ost och starkt, svart kaffe.

Annars är Italien lite farligt, tycker även den bereste Harry Friberg:

-Jag stannar, förklarade jag. Bilar lär försvinna mitt på dagen i Italien. 

[...] 

Den feta, tystlåtna värden hade små opålitliga ögon, runt borden i den klent upplysta matsalen satt svartmuskiga män och spelade kort med dolsk uppsyn.

Italienarna luktar vitlök, bär på vinflaskor direkt i handen (gärna bastlindade) och kvinnorna bär tvättbaljor och bagage på huvudet. En och annan talar lite engelska eller franska, men att någon av svenskarna skulle behärska ett ord italienska är det inte tal om. Det är klart att det känns farligt då.

(Börjar det förresten inte bli dags att Friberg och Johnson ska bli du med varandra snart?)