En bokcirkelkompis hade läst och gillat den här, så jag tänkte den kunde passa i årets tema, där jag nu jobbar mig ikapp efter att ha kommit ur fas. (Om jag någon gång kommer igenom den bok som fick mig att hamna på efterkälken lovar jag att den kommer att uppmärksammas extra här.)
Utanför Australiens sydvästra spets ligger Janus Rock. Den som brukar läsa här kan kanske gissa att jag försökte hitta det med Google maps, men det har man ingenting för. Både ön och den närmaste lilla staden på fastlandet är nämligen fiktiva, visar det sig. Kanske är det lika bra, så behöver ingen vallfärda dit och sabotera ostördheten.
Nåväl, på Janus Rock finns det en fyr, och där är Tom Sherbourne fyrvaktare. Hans fru Isabel sköter hem och trädgård. Var tredje månad kommer det en båt från fastlandet med allt de kan tänkas behöva, och däremellan är de utlämnade åt varandra. Det är oerhört väl beskrivet hur utsattheten och ensamheten får dem att ty sig till varandra i ovanligt hög grad. Samtidigt har de båda, särskilt Tom, som varit ute i första världskriget, varit med om saker i sitt förflutna som gör att de ibland inte når fram till varandra. De är också ganska olika, vilket kanske blir extra påtagligt när de är ensamma med varandra så mycket.
En dag flyter det iland en båt med en död man och ett levande spädbarn. Det händer kort efter att Isabel har fått missfall, och boken stannar upp och håller andan på ett nästan fysiskt påtagligt sätt när hon inser: Ingen kommer att veta att barnet inte är deras. Så de behåller det som sitt eget. Det vet de förstås att man inte får, och det går förstås inte heller bra (för annars skulle det inte bli någon bra historia).
Det är mycket som ställs på sin spets i den här boken, och det finns mycket att fundera på av livets stora frågor. Vad är rätt och vad är fel, och vad får man göra i en viss situation även om det egentligen är fel? Och så denna miljö som jag nästan tycker är det bästa av allt. Det är onekligen imponerande som debutbok, och det är inte förvånande att den nu också har blivit film. Det kan nog bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar