99. Bo Balderson: Partiledarn avgår med döden

Denna Baldersons åttonde bok är något förvirrad vad gäller kronologin. I en ramberättelse är Vilhelm Persson på besök hos sin svåger statsrådet på Lindö, som vanligt. Som vanligt sitter han också under en björk och läser ett historiskt verk:

Jag återgick till "Rom und Romgedanke" och nådde efter bara någon minut det hägrande verbet, som överträffade alla förväntningar.

Men efter ett tag tröttnar han och tänker tillbaka på en annan sommar "för nu ganska många år sedan" (boken är i original från 1982), när han var på valturné med statsrådet i Skåne och Blekinge. Det skulle kunna vara 1976, men vid ett annat tillfälle talas det om att statsrådet varit med i regeringar av olika partifärg, och då borde det vara tidigast 1979. Men det är ju knappast "ganska många år sedan", så vi får kanske nöja oss med att det är licentia poetica.

Även lokalfärgen är blandad av autentiska och fiktiva nyanser. Det förekommer ett antal fiktiva slott som den historiskt intresserade Persson aldrig riktigt får titta på, en kommun som heter Fredriksstad och en blekingsk ö vid namn Stora Grundet. Däremellan passeras de autentiska Glimmingehus, Hörby och Åhus, där statsrådet håller torgmöte. Detta ska nog tänkas vara omslagsbilden av Bo Berling, men där är det han som har tagit sig den konstnärliga friheten vad gäller kyrkan, som i verkligheten inte är vitrappad:



Själva mordgåtan är även den här gången riktigt bra, även om jag kom ihåg både mördare och mordmetod redan från början. Den innehåller flera klassiska deckargrepp som "det slutna rummet" (egentligen i dubbel upplaga, både den blekingska ön och en av olika skäl välbevakad skrivarstuga), ett "meddelande från den döde" (inte blodskrift på väggen, utan en modernare variant) och ett vittne som låter alla misstänkta förstå att hon vet mer än hon har sagt - och då går det ju som det går för henne, förstås. (En rolig bonus är att det anspelas på Stieg Trenters Aldrig näcken i kapitel 19. Fullt så fantasifull är mördaren ändå inte i denna bok.)

Den politiska delen är något nertonad den här gången, kanske för att det är en före detta partiledare och minister som mördas, och bland gästerna på ön finns den nuvarande partiledaren och statsministern. Båda uppfattar jag som helt fiktiva, smakfullt nog. Miljöpartiet är nämnt för första gången, tror jag, och en anonym partiledare blir kallad "hatets och illviljans kolportör" av en anonym S-ledare. Alla de fem dåvarande riksdagspartierna är rättvist nog nämnda i det sammanhanget, som gäller hur politikerföraktet ökar när pressen skriver så elaka saker om vad politikerna säger om varandra. Den aktuelle partiledaren förutsätts på något vis höra till ett sjätte, fiktivt parti.

Liksom tidigare tror jag att den tillvanda publiken fick precis vad den önskade sig av varje ny Balderson.