Saki, en pseudonym för Hector Hugh Munro, var en ny bekantskap för mig, men dök nog upp i något inlägg någonstans apropå den pågående novellutmaningen. Nu har jag kommit så långt i den att ingen av de tjugo berättelserna här passade till någon av mina kvarvarande punkter, men den här samlingen var läsvärd ändå. Jag kan också lova att jag kommer att återvända till honom, för jag har beställt en Collected Short Stories med 135 noveller, vilka förstås inte ska sträckläsas, så det kan komma att dröja ett tag.
Han påminner lite om Wodehouse, för det handlar ofta om engelska lantgods eller i alla fall personer som bebor sådana. De heter saker som James Cushat-Prinkly, Sophie Chattel-Monkheim, Odo Finsberry och Mavis Pellington, som allihop låter som om de skulle vara kusiner till antingen Bertie Wooster eller nionde earlen av Emsworth. Lite besläktad är han också, tycker jag, med Benjamin Jacobsen, en av mina favoriter, genom att bejaka vardagens galenskap. Och det går inte att ogilla en författare som döper sina noveller till sådant som "Den bysantinska omeletten" eller "Filantropen och den nöjda katten".
Det är ofta roligt på ett ibland svartsynt sätt, men det jag är mest imponerad av är nog hur överraskande han är, även när jag läser ett antal av novellerna i anslutning till varandra. Det är omöjligt att gissa sig till hur det ska sluta, och ofta är det den sortens slut där allt i de allra sista meningarna ställs på ända. Förutom de nämnda undrar jag också om inte Roald Dahl har läst Saki.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar