55. Maria Gripe: Tanten

Återigen skickade jag ner en tjänstvillig bibliotekarie på barnavdelningen till magasinet för att ta fram något som dagens barn kanske har lite svårt att tillgodogöra sig. Jag har hört mycket om den här boken, om än inte från väldigt många.

Det mesta av handlingen äger rum på ett gammaldags sommarpensionat, dit Frans och hans föräldrar åker, som de gör varje sommar. Det här året blir ovanligt, eftersom pensionatet också gästas av Tanten, en medelålders kvinna med galna hattar och koffertar fyllda av skämtartiklar. Hon passar inte riktigt in i den stillsamma miljön, och det ger upphov till diverse tokigheter i matsalen och på krocketplanen.

Det här är en senare upplaga, men originalet kom ut 1970. Jag får ofta intrycket att det utspelar sig långt tidigare än så (även om det också finns tecken på motsatsen). Pensionatet har utedass (och handfat utan avlopp på rummen), och ingen av gästerna har tillgång till bil. Mest tänker jag faktiskt på Pensionat Paradiset, den klassiska pilsnerfilmen, som är från 1937. Det jävas inte av att pensionatsgästerna kallas till exempel Jägmästarn och Professorskan. Påminner det om någon annan ungdomslitteratur skulle jag säga att det är Dante-böckerna, fast det här är en vuxen som säger saker som "Vicken punschig polare" och "en annan är ju fena på krossvårter" (=korsord).

Drabbas man av den här historien i rätt ålder är den nog mycket rolig. Nu nöjer jag mig med att säga att den är lättläst, välkomponerad och uppenbart driven av stor berättar- och formuleringsglädje. Däremot känns den inte alls som om den är skriven av den Maria Gripe jag har läst annat av, då ofta med övernaturliga inslag och spännande undersökningar. Det här är fars, inte alltid med pruttkuddar, men det förekommer sådana också. Tanten själv skulle med dagens terminologi kallas "gränslös".