71. Håkan Nesser: Kommissarien och tystnaden

Med denna femte bok är vi - min bloggkollega Ulrica och jag - halvvägs igenom Nessers serie deckare om kommissarie Van Veeteren. Det betyder att det finns utrymme att blinka lite åt läsaren genom att anspela på tidigare fall, och det utrymmet utnyttjas lagom mycket, skulle jag säga. Kanske blinkningarna inte är av den mest sofistikerade sorten, och för den som hoppar in i serien här är det nog inte alltid möjligt att avgöra om det ens är blinkningar eller bara omnämnanden av fall som av någon anledning inte har blivit föremål för nedtecknande.

För den trogne läsaren finns ett lugubert påskägg redan på sidan 45 i form av "liknande lugubra tillställningar", nämligen konferens på senhösten på ett turisthotell vid havet. Klimke, den återkommande mångsidige doktorn, finns också med, den här gången som författaren till Betraktelser utan synvinkel, en bok som Van Veeteren tagit med sig som reselektyr.

I år är det nämligen inte i Maardam som det har mördats, utan i Sorbinowo, som låter mer slaviskt än flamskt, som orterna annars brukar göra hos Nesser. Polismästaren där och Van Veeteren känner varandra - från den lugubra höstkonferensen, för övrigt - och när polismästaren ska på semester får hans vikarie besked att kalla på Van Veeteren om det händer något. Och det gör det ju.

Jag håller med min medläsare om att den här delen i serien känns lite oengagerad, men har svårt att definiera varför. Beror det på att kommissarien (och så småningom också ett par kolleger) är utlånade till en mindre ort och inte har sin vanliga miljö att interagera med, eller på att han har siktet mer inställt på den inbokade semestern (och kanske på att efter semestern helt byta karriär)? Annars är ju sommarmord något alldeles speciellt, och inte minst mediernas aktiviteter i brist på andra nyheter är ett inslag som jag sätter på pluskontot.

Titelns "tystnaden" kan man med facit i hand tolka på flera sätt, men för att inte spoilra nöjer jag mig med det uppenbara. Det är många som inte vill eller vågar tala med polisen när mord begås i slutna sällskap. Och det här sällskapet, en fanatisk sekt med det nästan för välfunna namnet Det Rena Livet, är ovanligt slutet, även när det begås flickmord i eller i närheten av ett konfirmationsläger som de anordnar.

Sektmiljön och typen av brott gör också den här delen mörkare än vad jag tycker att Nesser brukar vara. Van Veeteren får anledning att oftare än vanligt känna sig nedstämd och uppgiven över mänsklighetens uselhet. Men till sist är det förstås han som får en ingivelse av hur det hänger ihop, och den är lite för mycket just en ingivelse för att vara fullt godtagbar i en deckare. (I verkligheten är det nog ofta så det går till, tror jag.) Nu är ju Nesser så bra att han är fullt godkänd även när han inte är på topp, och med tanke på hur dåligt det går med mitt andra årsprojekt (det är bland annat därför jag har läst och lyssnat så mycket på noveller på sistone) var jag glad att få läsa i alla fall en bok som det flyter på bra med hela vägen igenom.