Någon gång ibland hittar man en serie böcker som ger en samma känsla som man kunde få i bokslukaråldern, att man blir glad att det finns många kvar att läsa, eftersom de är så bra. Så är det för mig med Elly Griffiths' deckare om arkeologen Ruth Galloway, oftast kallad Ruth, och polisen Harry Nelson, oftast kallad Nelson. De är ett något omaka par, men var och en för sig kompetenta på det de gör, och kommer oväntat bra överens. Det är knappast en spoiler längre att berätta att Ruth i den här boken har blivit gravid med Nelsons barn efter föregående boks närkontakter. Nelson är den som har det svårast med det eftersom han har fru och två tonårsdöttrar hemma. Vi får väl se hur det spåret utvecklar sig i kommande delar; jag gissar att det inte kommer att slarvas bort. Det verkar bli den sortens bokserie som gör sig bäst om man läser den i turordning.
Ruth är något slags huvudperson, även om det är Nelson som sköter utredningarna, och det gör förstås att de fall som blir aktuella har någon historisk dimension - annars skulle hon ju inte tillfrågas. Den här gången hittar man ett huvudlöst barnskelett när man ska riva ett före detta barnhem, och det öppnar förstås för många olika tänkbara händelseförlopp i det förflutna. På engelskt vis har huset från början varit en enorm privatbostad innan sådana blev för dyra att hålla sig med, därefter alltså barnhem (med irländska nunnor, förstås) och nu ska tomten exploateras.
Det jag uppskattar mest med den här och föregående bok är att de kombinerar genrerna modern polisroman och engelsk mysdeckare på ett ovanligt lyckat sätt. Jag tvivlar inte alls på att Nelson och hans kolleger arbetar som polisen gör - därmed bara sagt att det är övertygande beskrivet, inte att jag har kollat alla fakta. Och samtidigt går Ruth runt och gör sina delar av utredningen på ett helt annat sätt, som mer påminner om Sherlock Holmes eller någon annan gammaldags detektiv som letade efter konkreta spår. Är det något jag har svårt för är det Ruths återkommande ältande av sin vikt. Nu är hon ändå gravid och tycker att hon kan få äta hur mycket som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar