Jan Mårtensons böcker om antikhandlaren Johan Kristian Homan är egentligen urtypen för mysdeckare. Det går inte fort när Homan leker detektiv, och mellan varven hinner han både klappa sin siameskatt, dricka te och gå på auktion. Den här gången börjar det med att han blir snuvad på en låda som han har tänkt ge några tior för, men den går för en hel tusenlapp, så det är mer än han som har upptäckt den gamla svartkonstbok som är det enda värdefulla i den.
Sedan dras han i viss motsättning till mysandet in i någon sorts djävulsdyrkande sekt som håller seanser och bedriver humbugterapi, och att försöka följa med i de turerna är knappt lönt. Det är inte så värst mycket folk, och de medverkande presenteras varje gång de återkommer som om det behöver påminnas om vilka de är. Men vad som är dröm och verklighet, och vad som har med själva gåtan att göra och inte, det är fullkomligt förvirrat, och när lösningen kommer är det knappt att Homan själv är intresserad längre. Som vanligt förekommer också en ung dam som han blir lite förtjust i och bjuder på middag, och det är då det märks mest att tiden har gått. Numera skulle man nog inte låta en gäst själv krydda med vitlökspulver vid bordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar