230. F. E. Sillanpää: Änglarnas skyddslingar och andra berättelser

Månadens språk i augusti är finska, och eftersom jag har en - låt vara ganska passiv - ambition att läsa mig igenom dem som har fått Nobelpriset i litteratur tog jag det som en förevändning att plocka fram den här novellsamlingen av 1939 års pristagare.

Man märker att man är på landet i Finland för ganska länge sedan. Det odlas råg och det badas bastu på lördagskvällarna. Det är sommar i ganska många av berättelserna, men när det är vinter är det det på allvar. Jag undrar om det inte är exempel på den sortens miljöbeskrivningar som var helt vardagliga när de skrevs, men som nu framstår som om inte exotiska så i varje fall mycket typiska för sin tid och sitt sammanhang.

Titeln antyder att det handlar om barn i ganska många av novellerna. Bäst tycker jag det blir när det är korta nedslag ur barns perspektiv - och han är en superb naturskildrare. Svårare har jag med någon längre historia som är alltför sorglig för min smak just nu, även om jag förstås vet att både barn och föräldrar för inte så länge sedan dog i en utsträckning som vi inte är vana vid idag. Allra bäst är en berättelse om en så kallad hemmason som behöver en kvinna i huset - i varje fall tycker grannarna det. Hilarity ensues.

Sillanpää hör väl inte till de mest ihågkomna pristagarna idag. Han är ändå lätttillgänglig och kan konsten att berätta en historia. Motståndet ligger i ett rätt ålderdomligt språk, men översättningen har ungefär nittio år på nacken, så det finns skäl till det.