Inger Frimansson är som bäst när hon skildrar personer i utsatta situationer. Här är det en ung kvinna som sitter fängslad, möjligen häktad, för något som vi inte från början får reda på vad det är. Efter hand som bakgrunden avslöjas blir det bitvis klart vad som har hänt, men inte alldeles heltäckande. Där fungerar berättelsen som minnet kan göra när man har varit med om något omvälvande, som man minns bara brottstycken av. Den uppbrutna kronologin med återblickar och scener från fängelset/häktet förstärker det, liksom att vi inte får reda på var det utspelar sig, mer än att det knappast är i Sverige.
Tyvärr är den här inläsningen inte bra. Det är för många konstiga uttal (på en häst heter det hoven, som rimmar på boven, och inte på Båven) och betoningar (vet man inte vad schattersöm är eller hur det uttalas kontrollerar man förslagsvis det) och rena felläsningar (tårarna i stället för tårna). Det kan vara det som gör att jag ibland har svårt att koncentrera mig på handlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar