Arsenik och gamla spetsar är mest känd som pjäs och film, men det här är någon sorts uppläst version av manuskriptet, möjligen med lite tillfogad mellantext. Den formen är inte alldeles lyckad, trots att själva historien är bland det roligaste som har skrivits. Men det krävs nog teater eller film för att åskådarna och skådespelarna tillsammans ska acceptera den absurda utgångspunkten att två ogifta gamla fastrar mördar ensamma herrar av ren barmhärtighet. Ovanpå det har de en brorson som tror att han är Theodore Roosevelt och gräver för Panamakanalen i källaren, där han begraver tanternas offer i tron att de har dött i gula febern. Så dyker det upp en brorson till, som är plastikopererad så han ser ut som Boris Karloff (särskilt praktiskt eftersom det var han som spelade rollen i originaluppsättningen på Broadway) och har med sig ett eget mordoffer som han ska göra sig av med. En tredje brorson - huvudrollen, spelad av Cary Grant i filmen - försöker desperat att dölja allt detta för såväl polisen som sin fästmö. I verkligheten hade han väl varit glad att polisen dök upp och tog över ansvaret, får man hoppas. Jag har sett en TV-version för länge sedan och minns den som oerhört rolig, och även om den inte skulle hålla fullt ut om jag såge om den idag är jag övertygad om att den skulle överträffa den här lyssningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar