Ola Julén kom med bara en enda liten diktsamling under sin livstid, men lämnade efter sig den här, som kom ut i somras, och som väl är en anledning till han återigen har blivit föremål för intresse utanför den krets som alltid har hyllat honom. Den här är försedd med både förord och efterord, och intressant nog handlar förordet till mer än hälften om den tidigare samlingen. Det kunde man ju ha vetat när man kände sig håglös inför den förra helgen.
Här är han något mer mångordig; några gånger kryper det uppåt tio rader per sida. Det är inte heller genomgående blanka vänstersidor, utan runt 150 sidor text, låt vara oftast bara en mening per sida. Här är dikterna - som vi väl får kalla dem - dessutom ordnade i bokstavsordning efter hur de börjar, vilket skapar en del intressanta effekter, inser till och med jag.
Något av en programförklaring finns på en vänstersida strax efter mitten av boken:
Jag skriver små onda dikterDet är lika utlämnande och sorgligt som tidigare, men kanske på ett lite mindre gränslöst sätt, vilket gör att jag kan ta det mer på allvar. Men till att verkligen uppskatta Julén når jag inte.
fyllda av längtan och olycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar