onsdag 30 juni 2021

121. Louise Glück: Averno



Averno är en kratersjö i närheten av Neapel, som under antiken ansågs vara porten till Hades, det vill säga det underjordiska dödsriket. (Hur det här går ihop med föreställningen om Styx, den flod man skulle passera för att komma dit, undandrar sig min bedömning.) I den här diktsamlingen återkommer i olika skepnader myten om Persefone, hon som tillbringar halva året med sin make Hades och halva året i vår värld med sin mor Demeter. Det är anledningen till växlingen mellan vinter och sommar.

Naturen är ett annat återkommande tema, men inte den grönskande natur som diktare gärna återkommer till, utan mer den aspekt av naturen som innehåller just vinter och död - en förutsättning för livet och sommaren, förstås. Om man ska välja ut en definierande formulering kanske den här kan passa:

Det andra fann i konsten
fann jag i naturen. Det andra fann
i mänsklig kärlek, fann jag i naturen.
Mycket enkelt. Men där fanns ingen röst.

Glück är på ett sätt inte svårläst. Hon skriver fullständiga meningar, för det mesta korta och alltid tydliga. På ett annat sätt har hennes dikter ett djup som jag känner att jag inte alltid når ner till, men det är eventuellt inte nödvändigt att göra det för att ha viss behållning av läsningen.

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Poesi är fortfarande inte min favoritgenre, men Glück tycker jag verkligen att man kan få ut något av.

      Radera