113. Kristina Agnér: Var inte rädd för mörkret

Kristina Agnérs debut har beskrivits som mysdeckare, men jag håller inte riktigt med om det. Visserligen dricks det enorma mängder kaffe och ett och annat glas vin, men den har inte den obesvärade inställning till mord och död som brukar känneteckna myssubgenren. Snarare reagerar de flesta medverkande så som man själv hade gjort om det hände traumatiska händelser omkring en, och det är förstås ingen negativ egenskap hos en bok att den är trovärdig på det sättet.

Det handlar om Alva, vars liv har ändrats på mer än ett sätt strax innan själva handlingen börjar. Hennes sambo är otrogen och hennes mamma dör, och själv har hon därmed två anledningar att lämna Stockholm för att ta hand om ett torp i Tosseboda i Småland. Det är hennes mammas barndomshem, även om det var först på senare år som hon fick anledning att återvända dit, och Alva är alltså en bekant person för folk i bygden. Just den delen, att alla vet vem hon är, fast de aldrig har träffat henne, tycker jag hör till det allra bäst beskrivna. Alva ser inte sig själv i första hand som "Lenas dotter", ännu mindre som "Evys barnbarn", men för grannar och vänner som är födda där för många decennier sedan är det just det hon är.

Det visar sig ganska omgående att det är något mystiskt med mammans död, och Alva får kontakt med den lokala polisen. Där är väl en sak som utmärker mysdeckaren i motsats till den realistiska polisromanen - ett samhälle som Tosseboda skulle i verkligheten inte ha en polis stationerad, för att inte tala om att den sortens ensamarbetande poliser inte heller finns idag. Men det priset betalar jag gärna för att få en historia som verkligen är förankrad i lokalsamhället, inklusive ett värdshus på dekis och invånare som gör vad de kan för att med olika sysselsättningar livnära sig där.

Själva deckargåtan är väl hanterad, inklusive en del som berör ett gammalt och ouppklarat försvinnande. Någon ledtråd hade för tydlig kontrastfärg för att jag skulle kunna förbise den, men jag insåg verkligen inte allt. Alva morskar så småningom upp sig och blir något av Puck Bure, Maria Langs berättarjag i de första böckerna, hon som alltid får sitta med vid förhören trots att hon borde vara lika misstänkt som alla andra. Det finns anledning att tro att Alva kan återkomma, och det har jag inte något emot alls.