81. Arnaldur Indriðason: Änglarösten

Det är något visst med mord strax före jul. Ska detektiven hinna hitta mördaren och kunna fira jul i lugn och ro (helt bortsett från att det kan finnas andra misstänkta som kanske också vill få saken ur världen före ledigheterna)? Nu är det inte huvudsaken för Erlendur Sveinsson, Arnaldur Indriðasons lite luggslitne polis, för han ser inte så mycket fram emot jul med vuxen dotter, glidande in och ut i någon sorts missbruk och därför med oförutsägbar dagsform. Men årstiden ger ändå lite stämning, inte minst eftersom den huvudsakliga miljön är ett stort hotell i Reykjavík, där det spelas julsånger i högtalarna, står julgran i foajén och serveras julbord i matsalen.

Mordoffret var dörrvaktmästare på hotellet och sedan ganska lång tid också boende där, inte i ett vanligt hotellrum utan i en skrubb i källaren. Där hittas han också, omgiven av spår som verkar peka åt olika håll, men länge inte leder fram till någon särskild misstänkt. Boktiteln syftar på att den mördade en gång var Islands bästa gossopran. Men det var för flera decennier sedan, och riktigt hur det eventuellt hänger ihop med mordet är inte heller givet. Som vanligt i genren finns det också annat som folk i omgivningen vill dölja, utan att det har direkt med mordet att göra.

Jag har ju läst Arnaldur tidigare, och mitt då positiva intryck kvarstår. Det är ganska lågmält berättat, men ändå spännande utan en enda biljakt eller skottlossning. Nu ska jag försöka få det att inte gå två år mellan gångerna framöver, för jag har samlat på mig de fyra kommande böckerna i serien och kan alltså fortsätta när andan faller på.

Med den här avslutar jag projektet med isländsk semesterläsning. Det har alltså blivit en modern klassiker, en generationsroman, en kärleksroman med HBT-tema och den här. Det är kanske inte så överraskande att det var den här som jag tyckte bäst om, utan att för den skull någon av de andra var direkt dålig. Inspirationen gjorde ju ändå att tre veckor av årets andra tema fylldes med tre för mig hittills okända författare, och det är väl gott nog.