Jag har läst en hel del av Hasse Alfredsons skönlitterära produktion och uppskattat bland annat En ond man, De döda kring Maria, Attentatet i Pålsjö skog och En yxa i nacken. Barnboksklassikern Varför är det så ont om Q? läste jag om med stor behållning för ett par år sedan. Riktigt varför den här inte har blivit läst vet jag inte, för den har stått hos mig sedan 1999. Tidigare i år lyckades jag dessutom köpa ett exemplar till, eftersom jag trodde att jag inte hade den, men nu har jag i alla fall valt att tolka det så positivt det går, nämligen att jag var intresserad av att läsa den.
När genren är "släktsaga" och författaren är den han är ska man inte förvåna sig över att klichéerna "mustig" och "myllrande" passar in. Det handlar om släkten Brosse från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal, berättat av Karl Brosse, som själv är en del av historien. (En parentes är att Alfredson ofta använder sig av jag-perspektivet i sina böcker. I de fem ovannämnda finns det med på olika sätt, i ett par fall genom att det är författaren själv som berättar, och i ett genom att det är ett antal olika personer som ger sin syn på en huvudperson. Det vore kanske ett intressant forskningsämne för någon.) Ett tag väntar jag på att det ska ta fart som en vanlig roman med konflikter och upplösningar, men det gör det aldrig. Här är det snarare ett antal historier och anekdoter som binds samman genom att de medverkande också är släkt med varandra. Som i de flesta släkter finns det både rötägg och dygdemönster.
Utan att det skrivs läsaren på näsan blir släktsagan också en berättelse om det svenska samhällets utveckling, från en tid när de flesta var fattiga och bodde på landet, via den tid när några stannar på landet men de flesta drar vidare till arbete eller studier i stan, fram till den nutid när landet spelar en helt annan roll för de flesta. Om man fuskar lite i släktforskning och vet lite om de trakter där det ska utspela sig blir det förstås ännu mer intressant. Sist i boken finns ett släktträd, upptäcker jag efter ett tag. Det kunde med fördel ha varit längst fram, så man slapp rita sitt eget för att hålla reda på alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar