67. Maria Lang: Farliga drömmar

När jag inledde det här projektet med att läsa Maria Lang i kronologisk ordning citerade jag ur minnet att någon hade beskrivit hennes produktion så här: De tio första är läsvärda, de tio nästa är läsbara, och så skrev hon drygt tjugo till. Eftersom det här är nummer tio finns det alltså risk att nivån sjunker nu, men den här är verkligen mycket bra - en av hennes allra bästa, skulle jag vilja säga.

Det handlar om familjen Hallman:

eller strängt taget allra mest om Andreas Hallman, författare, nobelpristagare, hedersdoktor och synnerligen folkskygg. Han har en del gemensamt - dock inte folkskyggheten - med Fredrik Malmer i Rosor, kyssar och döden och med Adéle Renman i Mörkögda augustinatt, som båda på liknande sätt dompterar sin familj genom att vara den som har pengarna. Det är i beskrivningen av den slutna familjekretsen som den här boken når sina bästa passager, men själva deckargåtan är minsann inte heller dålig.

Hallmans dotter Ylva, som normalt är hans sekreterare, har brutit armen, och därför skickar förlaget Malin Skog som ersättare, för att inte den utlovade boken ska bli försenad, utan komma ut lagom till jul. Hon fyller delvis samma funktion som Puck Bure i de tidigaste böckerna, även om hon inte är berättare, och det är ingen tillfällighet att Puck har skrivits in i den funktionen i den film som kom 2013, samtidigt som Malin har skrivits ut. (I boken förekommer Puck bara i en kort sekvens där vi får reda på att Christer Wijk har konsulterat henne vad gäller litteraturvetenskapliga spörsmål.)

Familjen Hallman bor på godset Hall:

där man särskilt ska lägga märke till de höga murarna som håller ovälkomna besökare ute - och familjen inne, frestas man tillägga. Inomhus finns det en motsvarighet till muren i den genomgående vägg som avdelar geniets svit från resten av familjens utrymmen:

Där uppe finns det något liknande, i det att vissa familjemedlemmar får egna lägenheter inom husets väggar:

Det är kanske inte lika nödvändigt som vissa gånger tidigare att ha tillgång till de här skisserna, men nog underlättar det ibland när man ska hålla reda på dörrar och trappor.

Hall ligger i Västmanland, och närmaste samhälle är Kila, annexförsamlingen till Västlinge, där Pucks farbror Tord Ekstedt var kyrkoherde för fyra böcker sedan. En av karaktärerna därifrån gör ett kort gästspel i den här boken, till mitt och gissningsvis många andras nöje. Jag tror dessutom att författaren själv har haft mycket roligt med att skriva den sida i nionde kapitlet som det gäller.

I tid har vi hunnit till oktober 1958, vilket vad gäller månaden ger sig mycket tydligt redan på första sidan, men kräver lite mer efterforskning vad gäller året. Det blir tydligt - om man förutsätter att boken inte utspelar sig i sin egen framtid - när sällskapet talar om att filmen Damen i svart har haft premiär. Det betyder också att det yngre paret Hallman har TV i sin våning på övre plan, vilket ses som en symbol för den yttersta lyx man kan tänka sig, och så var det nog det här året och kanske ett eller två år till.

En viktig roll i handlingen spelar en uppsättning glasskålar i olika färger, där varje familjemedlem har sin egen enligt en mångårig tradition. De beskrivs som "nån sorts gigantiska vinglas" och är sju stycken. I filmen används något som nog är mer lämpligt för för- eller efterrättsportioner och som jag tror kallas coupeglas. För min del var det en höjdpunkt i hela filmserien, eftersom jag råkar ha sex ärvda sådana (ber om ursäkt för den dåliga bilden i lysrörsljus) av precis den sort som filmens rekvisitör hade hittat:

Trots bildkvaliteten framgår det hur dominerande Andreas Hallmans rubinröda glas är. De är inte framme så ofta hos mig, men det borde de egentligen vara. Nätet verkar tillskriva dem Ekenäs glasbruk.