Med tanke på den disclaimer som Lang lägger in längst ner i personförteckningen:
är det lite underligt att Lekbergs är befolkat med en del av Norstedts personal, till exempel Lasse Bergström, som var Langs förläggare i verkligheten. Men det är väl ytterligare ett steg på vägen till den underliga Lang-fiktion som består av både fritt uppfunna personer och högst verkliga sådana, mestadels inplacerade i autentiska miljöer. Här är miljön verkligen utnyttjad efter sina möjligheter, men jag saknar återigen den planskiss som brukade finnas i hennes tidiga böcker.
Intrigen bygger på förutsättningen att Torben Hults deckare för året, Mysteriet med den obefintliga boken, utspelar sig på ett bokförlag och innehåller igenkännliga porträtt av vissa av hans kolleger. Det är - tillsammans med minst två twister av den utgångspunkten - riktigt bra hanterat, och den som gillar metanivåer i berättande får något att bita i. Det är förresten också ovanligt trovärdigt för att vara Lang, tycker jag, kanske för att hon kan både miljön och kringverket så bra.
När man läser det 2019 blir det extra underhållande att professor Ulrica Hult är ledamot av Svenska Akademien, den enda kvinnliga - möjligen en tidig motsvarighet till Sara Danius, tänker jag mig. (I verkligheten hade Akademien vid tillfället inte en enda kvinnlig ledamot; de två som varit, Selma Lagerlöf och Elin Wägner var avlidna sedan länge, och det skulle dröja till slutet av decenniet innan Kerstin Ekman valdes in.) Där är hon kollega med bland andra Olle Hedberg, nämnd i texten, som Lang (det vill säga Dagmar Lange) var god vän med i verkligheten, och som enligt vad jag har läst mig till var den som uppmanade henne att skicka in sitt första deckarmanus till Norstedts. Som sagt, metanivåer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar