Det tar nog halva novellen för mig att vänja sig vid den indiska accenten hos inläsarna, men den ger förstås en lokalfärg som annars är mycket diskret. De två tidigare novellerna av Sophia John som jag har lyssnat på har var och en på sitt sätt haft något vagt mystiskt och tankeväckande över sig. Den här är tyvärr mest smetig och övertydlig, men det går ju inte att lyckas jämt. Jag borde ha sett vad som skulle komma när det handlar om två personer som träffas på ett djurkondis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar