Inspirerad av Kulturkollos lyriktema förra veckan hittade jag den här något atypiska Tranströmer-dikten att lyssna på i hans egen inläsning. Ofta förknippas han väl med den förtätning som Svenska Akademien nämnde i sin motivering till hans Nobelpris, men det här är en långdikt, 36 sidor i tryckt format, 23 minuter att lyssna på. När man lyssnar missar man åtminstone ett av de drag som kännetecknar poesi, nämligen radbrytningarna, och för mitt öra närmar sig den här texten i uppläst form en novell, eller kanske några stycken novellfragment. Den är förresten synnerligen utförligt wikipedierad här, så till den grad att man undrar om det finns något mer att säga om den någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar