Låt oss först notera två saker med 1977 års Maria Lang, som gläder konnässörerna. För det första är det premiär för Jan "Janne" Torén i en av hennes vuxenböcker. Vid det här laget hade alla de fyra ungdomsdeckarna där han är huvudperson tillsammans med Katja kommit ut, men frågan är om de hade samma läsekrets. I en kort scen roar han sig med att visa en besökare fel väg, men han kommer att få större roller så småningom, och dessutom uppträda med sitt riktiga efternamn. För det andra utspelar sig en stor del av intrigen i en villa intill den wijkska villan, den där Christer Wijk har vuxit upp och där hans mor Helena fortfarande bor. Det framgår i en formulering som är lätt att missa att det är samma grannvilla som ett par decennier tidigare tillhörde familjen Richardson, vars dotter spelade en viktig roll i Kung Liljekonvalje av dungen. (Huset finns förresten med på en kartskiss där.)
Redan när det börjar har arvtanten Alberta avlidit och lämnat den stora villan med omfattande lösöre till sina arvingar:
Det handlar sedan faktiskt mer om arv, testamente(n) och bouppteckning än om mord, men myndighetspersonerna och kretsen runt dem är ändå ungefär de gamla vanliga:
Den tafatte advokaten från firma Strand och Strand och Strand i Örebro har det inte lätt, och det är inte utan att man känner med honom när det börjar trassla till sig. Men det här lite oväntade fokuset fungerar förvånansvärt väl, och det blir en historia som inte hör till de allra mest standardmässiga hos Lang. Jag får eventuellt revidera min uppfattning att hennes œuvre beskriver en ständigt sjunkande kurva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar