En 94-årig debutant ger hopp åt oss som skriver för byrålådan (hårddisken) och är hälften så gamla. Man hoppas också att man vid 94 får vara så vital som Herdis Molinder verkar vara, både fysiskt och mentalt. Hon berättar här om sitt liv, erfarenheter och åsikter, som kanske inte är så originella alltid, men framförda med en vänlig pondus, som gissningsvis kommer med åren.
Det finns mycket man kan göra själv för att få ett bra liv, men det jag slås av är hennes inställning till medmänniskorna och tillvaron. Det låter mjäkigt att säga att hon är förnöjsam, så låt oss säga att hon kan konsten att se det positiva, att vara glad för sådant som många andra tar för givet och att hon följer med i tidens förändringar.
Symptomatisk är en sida som inleds: "Vänföreningar är en välsignelse." Därefter följer en betraktelse över det fina i att förenas i ett gemensamt intresse (hon är med i femton föreningar), för att följas av avslutningen: "Pensionärsföreningar, där den enda gemensamma nämnaren är att ha uppnått pensionsåldern, väntar jag med ännu ett tag."
I all anspråkslöshet är det här en bok att lära sig något av, och det kan man göra långt innan man själv är 94.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar