Med den höga dödligheten i bostadsrättsföreningen Lärkan på Sandgatan i Lund är det inte konstigt att det har tillkommit ett par nyinflyttade sedan förra boken. Jag som är förtjust i både förteckningar över de medverkande och kartor eller motsvarande är nöjd med att omslagsfliken bjuder på en klassisk trapptavla:
Överst bor alltså fortfarande änkan Ester Karlsson, som bedriver sina egna utredningar i konkurrens med kommissarie Bertilsson från Lundapolisen. Han flyttar förresten in tillfälligt i samlingslokalen på nedre botten för att ha bättre uppsikt. Det är inte det enda inslaget som inte är realistiskt - i verkligheten tror jag att Ester hade haft svårt att uppträda som hon gör.
Mina intryck av de två tidigare böckerna har varit blandade. De ska bedömas på sina egna meriter, och inte jämföras med polisromaner som försöker beskriva utredningsarbete sådant det verkligen går till. Snarare hör de till samma genre som vissa feelgood-romaner med komplikationer, vilka alltid löser sig på slutet. Specialiteten är att komplikationen här är mord. I den jämförelsen tycker jag den här delen står sig bra, snarast bättre än sina föregångare. Det verkar som om författarna har funnit formen, och läsarna har lärt känna de boende - de som överlevt tidigare böcker, vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar