Om man läser politiska biografier som inkluderar 1976 stöter man ofta på referenser till den här boken, faktiskt så ofta att jag kände att den behövdes i min politiska hylla. Och även om skeendet har skildrats, bland annat i olika former av de tre herrarna på omslaget, partiledarna Ahlmark, Fälldin och Bohman, är det här fortfarande en mycket läsvärd och riktigt spännande bok.
Den omfattar alltså bara tre veckor, men det är tre historiska veckor. Det börjar med den borgerliga valsegern och slutar med att den nya regeringen ska hitta fram till konseljsalen på slottet - som ingen har varit i och därför inte heller hittar till. (De fick hjälp av en vaktmästare.)
Från dagens utsiktspunkt är det en del som framstår som närmast vansinnigt, men som kanske var normalt då. Det var inte för alla tre partierna en självklarhet att bilda en gemensam regering; framför allt var Folkpartiet föga intresserat av att få med Moderaterna i regeringen. Partierna hade inte mer än på några få punkter diskuterat sig samman om vilken politik en borgerlig regering skulle föra, utan det tänkte man lösa genom förhandlingar efter valet. Och de var synnerligen oeniga om den då centrala frågan om kärnkraftens vara eller inte vara, den som efter två år gjorde att regeringen föll.
Med facit i hand är det också vissa detaljer som framstår som mer intressanta än de kanske var när författaren skrev dem. Folkpartiet var uppenbarligen redan då inställt på att kunna bilda en egen minoritetsregering, även om man insåg att läget just då, efter valet, inte var det rätta. Men redan året efter att boken hade kommit ut var det dags för Ola Ullsten att bli statsminister i en sådan regering. Att han inte ville ha med Moderaterna borde ha varit självklart för den som hade läst den här boken, men Bohman blev tydligen ändå ilsken.
För den personintresserade är det förstås intressant att se vilka personer som diskuterades för statsrådsposter utan att få någon. En och annan fick aldrig någon mer chans, till exempel den tidigare Folkpartiledaren Gunnar Helén, som Fälldin gärna hade sett som utrikesminister, men som Ahlmark inte ville ha med, eller diplomaten och tidigare radiochefen Olof Rydbeck, som kunde ha blivit opolitisk utrikesminister, om inte en rockad bland Centerns statsråd hade gjort att Karin Söder blev första kvinna på den posten. Ett par folkpartister, till exempel Carl Tham, fick sin chans senare.
Till det charmiga med antikvariska böcker hör deras tidigare liv. Den här har ett romantiskt förflutet:
Till sist ska bara sägas att detta inlägg innebär ett jubileum. Det är nämligen inlägg nummer 1000 sedan bloggens start på nyåret 2013.
Gratulerar!
SvaraRaderaTack tack! Mot nästa tusental!
Radera