Lars Leijonborg sällade sig tidigare i år till de liberala partiledare som skrivit memoarer; jag har tidigare läst både Per Ahlmark och Ola Ullsten. De återkommer förstås här, för Leijonborgs halvsekel i politiken började redan när Ahlmarks företrädares företrädare, Bertil Ohlin, var partiledare, och omspänner alltså nio partiledare, inklusive honom själv. Till saken hör väl också att Folkpartiet, numera Liberalerna, inte har varit det parti som varit mest tålmodigt med sina ledare när det har blåst snålt. Hans närmaste företrädare Maria Leissner fick inte ens chansen i ett val. Vilken roll Leijonborg själv spelade då tycker jag att han glider över lite för fort. Han var ordförande i riksdagsgruppen, och eftersom Leissner inte satt i riksdagen ankom det på honom att sköta delar av det som annars partiledaren gör. Men det går inte riktigt att komma ifrån att hon inte riktigt fick en ärlig chans, och vilken roll Leijonborg spelade i det får man nog läsa andra memoarer för att få reda på.
Med en så lång karriär, ofta på centrala poster - även om han länge hade viktiga uppdrag utan att synas mycket utåt - är det naturligt att han har mycket att berätta. Ändå tycker jag kanske att en viss sovring hade kunnat vara på sin plats. Det blir ibland lite av det som politikermemoarer kan drabbas av, att han gärna vill berätta om hur delaktig han varit och hur rätt han hade redan då. Men det ska sägas att det alls inte är det värsta fallet jag har läst i den kategorin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar