Om de här novellerna påminner om något annat jag har läst är det Alice i Underlandet. Jag tror inte det är en slump att en novell heter "The White Rabbit". Här förekommer talande djur och växter, galna drottningar, blod och död, en klänning sydd av katter - ja, mycket sådant man annars upplever i drömmar. Alice tycker, som jag minns det, att mycket av det hon möter är underligt, men så reagerar Carringtons personer bara undantagsvis. Snarare är det helt normalt för dem att umgås med fabeldjur och diverse väsen, att övertala en hyena att gå på fest i stället för dem eller att plötsligt befinna sig mitt i en slaktscen. Jämfört med Alice är det avgjort mindre barnvänligt.
Leonora Carringtons eget liv var inte mindre fascinerande, vilket framgår bland annat här. Skrivandet var inte hennes främsta verksamhet, utan hon var bildkonstnär, och det är inte utan att det märks här och var. En illustratör skulle ha verklig julafton med de här scenerierna, eller varför inte en filmanimatör.
All denna galenskap gör att samlingen faktiskt till sist känns något övermäktig. Ett råd för den som vill lyssna - och det är ändå värt att göra det - skulle kunna vara att sprida ut det över lite längre tid än jag nu har gjort, och bryta av med lite annat, vilket jag faktiskt har gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar